På scenen står en ganska osannolik konstellation. Georg Riedel som basen för basset och den som presenterar ett knippe tonsättningar av Cornelis Vreeswijks mera okända texter.
Med sig har han piano och trumpet, Fabian Kallerdahl och Emil Strandberg - samt två röster, dottern Sarah och Nicolai Dunger.
Bygger på plattan
Och någonstans vilar Jan Johanssons musikaliska ande över konserten, som helt och hållet bygger på den i höstas släppta plattan "Cornelis vs Riedel".
I låten "Ta hit ett piano! sa Jan Johansson" är det extra påtagligt även om man måste läsa på för att förstå det fullt ut, här använder nämligen Georg Riedel sig av basgången till "Visa från Utanmyra". Tillsammans med Cornelis underfundiga text blev det en av konsertens mest genomarbetade låtar och vann givetvis publikens fulla gillande.
Härliga duetter
Aldrig mer får vi maken till en sån
musikant som Jan Johansson.
Aldrig mer ska musik klinga mer
som den klang ut ur Jan Johanssons klaver.
Sarah Riedel och Nicolai Dunger använder sig av sina mest känslosamma stämningslägen i sångerna - som för övrigt blir ännu bättre i duetterna.
Emellanåt kunde det svänga rejält, som i "Ge mig ett kärlekstecken" som tillsammans med föregående låt också getts ut som singlar, inte helt vanligt i jazzsammanhang, vilket Sarah Riedel också påtalade mellan låtarna.
Och det var så långt, strax före paus, som publiken tände till på allvar och slöt till sina hjärtan den genomgående lågmälda men fullt koncentrerade musiken, med ömsom handklapp, ömsom total tystnad.
Från scenen styrde pappa Riedel allt med sin kontrabas, ett fullödigt komp trots att bandet saknade slagverkare.
Det osjungna materialet
Hela projektet "Cornelis vs Riedel", med platta och konserter, bygger på det osjungna materialet i Cornelis rika textproduktion.
Georg Riedel hittade det i "Cornelis Vreeswijks skrifter" som för tolv år sedan sammanställdes av den norske poeten Jan Erik Vold i tre digra band.
Bland de cirka 1 500 sidorna hittades guldkornen som Cornelis själv aldrig spelade in, som kanske bara fanns på handskrivna blad eller kanske inte ens var helt färdiga.
Nicolai Dunger sjunger:
Damen med hunden går lös på stan.
Den borde stå bunden, så ta mig fan!
Den borde stå fjättrad, den djävulens best.
Sen kunde man bjuda damen på fest.
"Damen med hunden", berättar Georg Riedel från scenen, skrev Cornelis samtidigt som de båda gjorde sina enda framträdanden tillsammans under en miniturné med Stockholm parkteater för 45 år sedan.
Där medverkade också koreografen Lia Schubert som ägde en sällsamt ful hund som lystrade till namnet Tjabo. Hunden och Cornelis kom aldrig överens.
Det var i samband med dessa fem konserter som Georg första gången tonsatte Cornelis, bland annat de två Rosenblad-texterna som nu finns med på skivan.
Resterande texter fick musik hösten 2010, utan att Georg Riedel sneglat tillbaka på Cornelis egna tonsättningar eller fastnat i några klichéer, vilket också framhävs av instrumenteringen och sången.
Rosenröda blad
Det var en inte helt lättillgänglig konsert som jazzklubbspubliken bjöds på i torsdags kväll. Arrangemangen för sång, bas, piano och trumpet gnisslade och skavde - Cornelis omisskännliga svarta humor blandades med djupt allvar och tragik - innan själva syntesen uppstod: Bland bråte, smuts och skräp finns alltid ett rosenrött blad.
Det var vackert.
Som extranummer fick publiken luta sig tillbaka till Cornelis egen "Vaggvisa":
Somna in, slut ögonen,
ska jag släcka ljuset.
Dröm en dröm och dröm igen,
jag ska vakta huset.