Dags att börja leva!

Mer än åttio år är inget hinder för Nobelpristagaren Nadine Gordimer. Hon fortsätter att skriva. Börja leva heter hennes senaste roman. Titeln är en käck reklamslogan men får här många undertoner.
Författaren är trogen sina ämnen: den sydafrikanska högre medelklassen, relationen mellan svarta och vita, hoten mot den afrikanska kontinenten och viktigast, det som sker mellan kön och generationer.
Motsatser ställs mot varandra: Friska mot sjuka. Exploatörer mot naturförsvarare. Karriärklättrare mot dem som bereder andra utrymme på egen bekostnad. Nadine Gordimer låter polariseringen ske inom två äktenskap, Pauls och hans föräldrars. Bedrägligt svalt beskriver hon banaliteter i skuggan av hotande död.
Trettiofemårige Paul har drabbats av sköldkörtelcancer. Det slår ner som en meteor. Nya livstillstånd ruckar på vardagen, lyfter upp förtigna hemligheter och river fram frågan vad egentligen "för alltid" betyder.
Lojt, nästan tråkigt flyter berättelsen. Ord som intelligent och intellektuell lyser stålgrå mot värmen hos ett par av bokens mörkhyade bipersoner. Och passionen som slår kilar mellan makar känns aldrig het; enbart meningslös.
Gordimer kastar fram hugskottet att åldrande mäns förtjusning i partners jämngamla med deras döttrar kanske bara rör sig om sen incest. Och hon resonerar kring frågan om värdet av vår tids frenetiska kamp för att bevara naturen intakt.
Darwin svävar i skyn när hon undrar om det egentligen har någon betydelse om tusen år vilka arter som överlevt. Afrikanska klippörnen är hennes symbol. Den får två ungar. En av dem kommer att knuffas över bokanten. Alltid.
Själva historien är av dussinkvalitet. Cancersjuke 35-årige Paul har behandlats och avger strålning.
Föräldrarna öppnar sitt hem för honom som karantän, för att skydda hans hustru och 3-årige son. I barndomens trädgård återkallar han minnen. Snart kommer han hem. Vad är sig likt och vad är annorlunda?
Bokens kvinnor är karriärister, Paul är idealist och hans far gav upp ungdomsdrömmen att bli arkeolog för att serva hustrun med god ekonomi medan hon avancerade.
Två banala otrohetshistorier och vad de leder till finns insprängda. Ute i samhället har apartheid gett vika. Likväl anas den hela tiden.
Personerna i Börja leva känns konstruerade och vardagen artificiell i deras välbärgade krets. Och ändå! Efter att ha läst boken dröjer en rad tankar kvar. Excellenta översättaren Rose-Marie Nielsen förmedlar skickligt den ton av trötthet inför varats bullriga ståhej, som man får anta finns i originaltexten.