Där längtan aldrig dör

Marie-Louise eller Maliss (som hon gjorde om sig till redan som barn) är änka efter åkaren Parre, en driftig karl som dog knall och fall och som lämnade henne med firman och alla anställda. Hon klarade det, inget snack om saken, men nu har hon sålt. Hon har gott om pengar och ett fint hus i ett gediget villakvarter. Och sen då?
Elsie Johanssons nya roman handlar om Maliss som är sjuttioplus, 72 för att vara exakt.
Hon hatar sentimentalitet. Hon vägrar delta i rullatorracet eller åka på pensionärsresor. Hon är absolut inte fjollig. Hon är rationell och vet precis hur en middag ska genomföras. Hon har stil. Det har hon råd med.
Hon har kastat ut det mesta som fanns i hemmet där hon gjorde entré som gravid sjuttonåring. Hon har köpt nya möbler med kvalitet, ny konst till de ommålade ljusa väggarna. Nu senast lät hon renovera badrummet, stort nog för ett bubbelbad konstaterade hantverkaren Bockberg som låg på knä där inne och vars profil och grå brösthår gjorde henne - upphetsad. Minst sagt. Ändå gick hon i baklås när han kom med rosor.
Hon längtar efter närhet och ömhet, att vara någons Du. Men hon vet att hon har måste ta sig igenom sin inre permafrost, hon måste befria sig från Skulden som hon betalat av på i hela sitt liv. I hennes hjärnskål pågår en skoningslös dialog mellan henne och henne själv, där hon tvingas erkänna att hon behöver sin egen förlåtelse.

*
Elsie Johansson väjer inte för det svåra; att sätta ord på tomrummet mellan föräldrar och barn, mellan man och kvinna. Det stumma kärlekstörstande och aldrig uppfyllda tomrummet. Hennes blick är fast och hennes tal naket när hon skriver om en människas behov av någon annan och att samtidigt få vara sig själv. Genom henne mumlar kvinnoröster från de generationer som gått före, i samma tomrum och med samma längtan.
"Om en bara vurre sin egen kropp" som någon av tanterna suckade när de satt i mamma Maminas kök där hon själv, Maliss, satt inklämd mellan vedlåren och tvättkommoden och försökte förstå ordens betydelse. Karlar var ämnet vid köksbordet; snusmumrikar, råskinn, skitstövlar och hängarslen. Rävar.
Hon såg aldrig sina föräldrar kyssas eller kramas och de kallade aldrig varandra vid förnamn i den ruckliga stugan med råtthål i hörnen. Levde de bara genom henne och var det så hon själv blev frostskadad? Eller kom det senare med hennes eget svek? Nu är hon bara sin ensamma kropp och den fryser och längtar. Hur många centimeter kan hon ha kvar på sitt livs nötta måttband?

*
Maliss kunde aldrig säga de förlåtande orden innan Parre dog. Hon kapslade in sin sorg över de förlorade barnen men nu brister hon ut i hejdlös gråt över en öppnad bondböna där de små outvecklade bönorna ligger, som embryon med stora huvuden. Hon predikar för sig själv i sitt huvud och MÅSTE ta sig igenom. Tvingar sig. Hon tänker ju inte dö än. Hon lever. Det är NU.
Elsie Johansson vågar se hur bräckligt vårt mänskliga skal är, fast vi trodde att det var övertygande cementerat. Hon berör mig, på djupet. Hon är en av få länkar mellan nu och då, en som har berättarens välsignade gåva och en röst som är både sträv och smeksam.