Tyngdpunkten ligger på vägen fram till moderaternas - alliansens - förra valseger 2006, utan tvekan ett historiskt genombrott. Socialdemokraterna blev i en tvärhast av med sitt gamla trumfkort - sysselsättningen.
Högerspöket
Högerspöket gick upp i rök. Den borgerliga splittringen övervanns definitivt. Att moderaterna blev så populära och att de borgerliga kunde hålla ihop har en orsak: moderaterna hade blivit ett mittenparti.
Persson och hans socialdemokrater trodde att detta var en bluff. Det kom att stå dem dyrt.
Sammansvetsat gäng
Pihlblad anser att förändringen är verklig och bestående, inte kosmetisk och tillfällig. Den som lever får se.
Förpackningen, "retoriken", verkar vara helt avgörande nuförtiden vare sig det är mobiler eller politik som ska säljas. Om den inte fungerar längre byter man.
Reinfeldt gjorde inte jobbet ensam. Han ledde ett väl sammansvetsat gäng, fullt av entusiasm. Viktigast var Anders Borg, lika charmig och hårdför som Gunnar Sträng. Sven Otto Littorin var en fena på att skrapa ihop enorma valfonder till det utfattiga partiet.
Mikael Odelberg kunde ta även de gammaldags konservativa. Ulrica Schenström var en intensiv pressekreterare som kontrollerade alla medieutspel med järnhand.
Hårda nypor
En lärdom av den här boken: den som idag vill vinna och behålla väljare måste vara extremt välförberedd.
Det var Reinfeldt, han förberedde sin nya giv i åratal. (Stackars Juholt hade 11 dagars förberedelse.) Tyvärr fordras nog ytterligare en egenskap i dagens knivskarpa politiska konkurrens: hårda nypor, en auktoritär ledarstil.
Molnen skockar sig
Reinfeldt har inga problem med den saken lika litet som Persson. Alla självständiga gammalkonservativa - och de fanns det gott om - har sopats åt sidan.
Ändå skockar sig molnen kring moderatledaren och alliansen idag. Moderaterna tycks knappt ha styrfart. Varför? Där lämnar oss vår journalist i sticket.
Varför så många sparkade medarbetare? Vart tog alla entusiasterna vägen? Reinfeldt tycks snart lika ensam som Persson var på slutet.