Den befriade änkan!

Suzanne Osten och operett - en oväntad kombination! Folkoperan i Stockholms uppsättning av världens mest spelade operett, Franz Léhars "Glada änkan" blir en stark brygd av olika värderingar och traditioner. Inte särskilt oväntat när Osten nu för första gången tar sig an en operett, för hur skall man med bibehållen trovärdighet kunna uppföra denna klassiker 2008?
Operetten, eller den romantiska komedin som den också ibland beskrivs som, utspelar sig till större delen på det fiktiva centraleuropeiska furstendömet Pontevedros ambassad i Paris. Ambassadören Baron Zetas mest angelägna uppgift är att se till att den förmögna nyblivna änkan Hanna Glawari gifter om sig med en landsman, en pontevedrin, och inte en fransman. Om hennes förmögenhet lämnade landet skulle det innebära en finansiell katastrof för furstendömet. Det vore också slutet på det virvlande nöjeslivet i Paris för flertalet av de ambassadanställda, inte minst legationssekreteraren Greve Danilo Danilowitsch.
Baronen vill nu att Danilo skall rädda fäderneslandet undan konkurs genom att ingå äktenskap med änkan Glawari. Ja, detta är den handling vilket allting kretsar kring i denna operett.
Pontevedro som redan vid operettens premiär 1905 lätt kunde förstås som Montenegro får i vår tid en helt annan klang. Balkanhalvön är inte i skenet av det sena 1900-talets historia förknippad med pittoreska operettfurstendömen.

*
Programboken ger redan på omslaget en föraning om vilken tolkningsmodell Osten valt, där står "Till minne", man får nog utgå ifrån att det är patriarkatets hädangång snarare än Herr Glawari som nu gått in i evigheten! Ett av programbokens rekommenderade lästips är queerteorikern Tiina Rosenbergs "Besvärliga människor", här en regissör som inte väjer för den samtida genusdebatten.
Ingmar Bergman sa så här om "Änkan", som han regisserade i Malmö 1954: "Glada Änkan är som en gammal fin fotogenlampa. Man skall inte elektrifiera den, man måste behandla den varsamt och inte modernisera den".
Osten gör allt detta, och ofta med ett lyckat resultat. Bland annat har rollen som Njegus - ambassadtjänsteman och klubbvärd(inna) - fått ett betydligt utökat utrymme jämfört med originalet. Rollen har snarare fått karaktär av konferencier och Sara Jangfeldts pregnanta tolkning måste sägas vara en av föreställningens stora behållningar.
Som Njegus assistent och "sidekick" till Jangfeldt agerar den nyinskrivna rollen "Josephine". En gränsöverskridande karaktär och där performanceartisten Josephine Wilson agerar "Josephine" och sig själv.
Också musikaliskt bjuder denna föreställning på några nyheter, vad sägs om några inslag av technomusik? Att det är en tolkning och en föreställning som berör och även upprör förstår man när Svenska Strauss-sällskapets Leif Johannisson ger föreställningen inte mindre än fem dödskallar och dessutom på sällskapets hemsida varnar för Folkoperans uppsättning...
Osten och operett är tydligen en allt för stark brygd för operettraditionalister.
Orkesterns placering på scenen bakom sångarna är inte en helt idealisk akustisk lösning, tyvärr klingar inte alltid orkesterns skimrande spel ut i salongen på grund av detta. Som dirigenter alternerar Joakim Unander, Jonas Dominique och David Björkman.

*
Men hur klarar sig "Danilo" i denna uppsättning? Mattias Nilsson gör en lysande rolltolkning, både vokalt och sceniskt. Mattis har med tidigare roller skaffat sig en gedigen grund för att med ironisk distans till både rollen och rollfacket gestalta en "Danilo 2008" i denna intresseväckande föreställning.
Rolltolkningen är något av ett genombrott för Mattias, förhoppningsvis leder detta till att vi får se honom framträda i fler större roller.
Det finns en spelglädje i hans gestaltning som är övertygande. Han har en spänstig motpart i Miriam Treichl. Hon gör en "Änka" med stor pondus som vet vad hon vill.
Folkoperan har förlängt spelperioden till och med 3 januari så ännu finns det många tillfällen att själv taga del av en av 2008 års mest spännande musikdramatiska föreställningar.