Den farliga renässansen
1800-talets romantik ökade laddningen. Nu var det inte bara alla ädla antika minnesmärken som drog. Det italienska folket lockade eftersom det i långt högre grad än andra folk fortfarande antogs bestå av dels ädla hjältar - och hjältinnor - dels av skräckinjagande banditer. Dit måste man fara, åtminstone om man var författare.
Om "svenska diktare som möter Italien" handlar litteraturdocenten Bengt Lewans "Den farliga renässansen."
*
"Renässansen" - den termen kom i svang under senare delen av 1800-talet och har varit missbrukad alltsen dess. Nu var det de lärde som blandat sig i leken. Först ut på plan var historikerna Michelet och Burckhardt. Renässans betyder pånyttfödelse fick vi kanske lära oss i skolan. Det som åsyftades var 1400-1500-talens italienska återupplivande av antikens konstnärliga kultur. Men de lärde var ute efter något annat och mer. Burckhardt fastslog myndigt att då skapades varken mer eller mindre den moderna människan! Under medeltiden rådde kollektivism men nu framträdde individualismen. Tvivlade någon var det bara att peka på Leonardo da Vinci, mannen som kunde och gjorde allt.
Mot sekelskiftet 1900 höjer filosofen Nietzsche insatsen ytterligare genom sin lära om "övermänniskan" - en hedning som går sin väg hänsynslöst fram "bortom ont och gott".
*
Lewan skildrar på ett anmärkningsvärt enkelt språk - inte vanligt för moderna litteraturvetare - hur våra Italienfascinerade författare gestaltade renässansens Italien: Snoilsky, Heidenstam, Fröding, Hallström, Hjalmar Bergman för att nämna de mest kända. Genomgången visar att ju mer laddad och fascinerad Italienbegeistringen blir i renässansens och övermänniskotankens tecken, desto mer problematisk ter den sig. Furstarna härjade kraftfullt och konstnärerna skapade härligt - visst. Men skedde inte allt detta på folkets bekostnad? Särskilt svår tedde sig den problematiken i Hjalmar Bergmans "Savonarola" (1909).
Att renässanstänkandet var farligt visas entydigt i Pär Lagerkvists "Dvärgen"(1944). Boken anses vanligen spegla det nazistiska tänkandet.
Lewan visar, att eftersom dvärgen lever i renässansens Italien så ställs också renässansidealet ut i all sin nakna brutalitet. "Konstnärernas och de intellektuellas renässansvisioner är självbedrägeri och svek." I mitt tycke bokens höjdpunkt.
Den moderna forskningen om renässansen nämns närmast i förbigående. Författaren är ingen vän av stora ord och tar alltså inte i sin mun att renässansbegreppet numera är så gott som pulvriserat. Redan vår lärdomshistoriske nestor Johan Nordström påvisade att renässansen minsann började i Frankrike och det under tidig "medeltid"! (Detta gjord han i band 6 av Norstedts Världshistoria 1929. Lewan däremot snobbar med en fransk översättning från 1933.) I våra dagar har Michael Nordberg dels drivit tesen att den italienska renässansen överhuvud taget inte existerade (Renässansmänniskor 1993), dels att det var medeltiden som var "dynamisk". ("Den dynamiska medeltiden 1984.") Framtida författare tycks ha ett bekymmer mindre.
*
Ett avslutande kapitel där författaren fortsätter att tala om renässansen som ett inte bara möjligt begrepp utan som ett möjligt projekt (för författarna) känns både avslaget och ologiskt.
En stor förtjänst är ett överväldigande rikt bildmaterial som dessutom är pedagogiskt välordnat.
Så jobbar vi med nyheter