Den finska katastrofen - inbördeskriget 1918

Mycket personligt berättar Stenquist om sin livslånga fascination av Finland, dess kvinnor men framförallt dess moderna historia. Den förundrade läsaren får vara med om att Mannerheim, Paasikivi, Karjalainen och sist men inte minst Kekkonen vaknar till liv.
Stenquist skriver alltså bra. Inblickarna i det exotiska Finlands efterkrighistoria fängslar. Men vart vill mannen komma?
Stenquist vill berätta om hur och varför det segrande "vita" (borgerliga) Finland i åtminstone ett halvsekel totalt undertryckte sanningen om vad som egentligen hände 1918. Arbetarbefolkningen fick inte ens hedra sina döda offentligt. Gravstenar rycktes upp, och så vidare.
Vilken var sanningen? 80 000 "röda" sattes i koncentrationsläger, 10 000 arkubuserades och ytterligare 13 000 dog i lägren. Och att de "röda terroristerna" "bara" mördade 1 300 icke stridande. Långsamt, långsamt kröp sanningen fram.

Sparkade upp dörren
Den som försökte sparka upp dörren på vid gavel var Väinö Linna med sin torpartrilogi inledd med "Okänd soldat". 1960 kom "Upp trälar" och den behandlade inbördeskriget. En jätteintervju i DN hade följande rubrik: "Väinö Linna om Finlands vita lögn."
Men i Finland fortsatte tystnaden. Så konsekvent att Stenquist själv trots sitt engagemang inte fattade vidden av osynliggjörandet. Först på 1990-talet vågade forskarna ta tag i dokumentationen på allvar! Äntligen kunde Finland påbörja en nationell försoning.
Häromåret kastade sig rikssvensken Stenquist själv in i debatten och krävde en ursäkt från det officiella Finland. Ingående, alltför ingående, återger han den störtflod av fördömanden han utlöste. Ämnet är fortfarande ömtåligt.

Varför inbördeskrig?
Efter Stjernquists intressanta men väl egotrippade bok längtar jag efter en gammaldags hederlig fackhistoriker. En sådan finns nu på svenska. Aapo Roselius med "I bödlarnas fotspår".
I några korta drag förklarar han hur Finland plötsligt kunde hamna i ett katastrofalt inbördeskrig de första månaderna 1918.
Tsarryssland hade krossats av tyskarna mot slutet av första världskriget. Bolsjevikerna tog makten. Finland tog chansen och utropade sin självständighet.
Ödesdigert nog var socialdemokraterna och de borgerliga totalt oense om hur frigörelsen skulle ske. Hungersnöd hotade, socialdemokrateras ledning tappade greppet och startade en röd revolution efter förebilden i Helsingfors grannstad S:t Petersburg. Men de röda besegrades av Mannerheims vita skyddskårer.
Det hela var katastrofalt för Finland inte "bara" socialt. Den kluvna småstaten gjorde sig också till en lekboll för stormakterna. Sovjet stödde inledningsvis de röda men Lenin drog sig snabbt ur.
Istället avgjorde Kejsartysklands krigsvana mannar saken genom att snabbt besätta Helsingfors. En tysk prins skulle bli finsk kung. Hade Tyskland vunnit kriget hade Finland blivit en tysk satellitstat.

Socialdemokraterna teg
Varför har de finska socialdemokraterna dröjt så länge med att kräva upprättelse? (Efter revolutionsdebaclet gjorde partiet en snabb comeback). Svaret bara antyds av Roselius. Något gjorde man. Men taktiskt sett fanns viktigare frågor att driva. Samtidigt gällde det att undvika att hamna på samma sida som kommunisterna och Sovjet.
Socialdemokraternas "milda historiesyn" måste vara en viktig del av förklaringen till att det dröjt så oändligt länge med kartläggning och nationell försoning.
Roselius går med förkrossande dokumentation igenom det oändliga mördandet. Unga killar satte utan tvekan kulan i en barndomskamrat från samma by. Svenska frivilliga mest från högerkanten accepterade i rysskräckens tecken att fångar sköts på fläcken. Vänsterregeringen i Stockholm där Branting var med hade i antikommunismens namn släppt iväg ett antal ivriga militärer.

Svenska brigaden
Rikssvenskarnas reaktioner belyses för första gången utförligt i "Slaget om Tammerfors" av Timo Malmi och Ari Järvelä. Denna bok är en tredje form av historieskrivning. Mängder av ögonvittnen från både vita, röda, rikssvenskar och civilbefolkningen återger sina minnen från de skoningslösa striderna i kronologisk ordning.
Författarna ge bara korta kommentarer. Ändå får läsaren en klar bild av det fruktansvärda som skedde. Soldaten Myrén vid Svenska brigaden skrev: "Kanske kommer någon, någonstans, i framtiden att skriva detta kapitel. Kanske någon av dem som bevittnade dessa massmord."

Den finska katastrofen - inbördeskriget 1918

Tre nya böcker om det finska inbördeskriget 1918 finns för närvarande i bokhandeln. Den av journalisten Bjarne Stenquist fyller inledningsvis läsaren med stor förundran. De första 70 sidorna handlar om något helt annat än vad bokens titel säger.