Den gåtfulla Hillary
Foto:
Hillary styr mot sitt livs mål: att bli USA:s första kvinnliga president. Just nu verkar målet avlägset. Barack Obama har överglänst henne i den pågående demokratiska kandidatstriden. Skulle hon ändå lyckas vinna den, återstår den mycket svåra uppgiften att slå populärare Mac Cain i presidentvalet. Men som Åsard poängterar - Hillary har aldrig gett upp. Vem är hon då?
En ovanligt skärpt och extremt ambitiös lägre medelklasstjej från Mellanvästern med splittrad politisk grundinställning. Så långt är Bernstein och Åsard överens.
Den reaktionäre fadern var dominerande för att inte säga tyrannisk. Hans orimliga krav sporrade - och sporrar - Hillary. Den begåvade mamman var efter amerikanska förhållanden radikal men underordnade sig helt för husfridens skull. Efter tyrannens död kom hon loss och deltar nu, närmare 90, entusiastiskt i dotterns kampanjer. Resultat: Hillary är och har varit både republikan och demokrat, både konservativ och radikal.
*
Hur i Herrans namn kan hon då vara så hatad? Är det inte så här genomsnittsamerikanen vill ha det? Det räcker inte heller att säga att hon är kvinna och att de extremt patriarkaliska amerikanerna inte kan tänka sig en kvinna som president. Opinionsundersökningarna som "over there" görs en gång i kvarten visar detta. Bernsteins försök till psykologisk djuplodning av Hillary förklarar mera.
Hillary var - och är - djupt religiös. Hennes bakgrund var metodistisk. Detta gör att hon färglägger medmänniskor i antingen svart eller vitt och handskas vårdslöst med sanningen. Arvet från pappan har hon aldrig gjort upp med utan ser honom fortfarande i ett förklarat skimmer. Motståndare däremot demoniserar hon lätt. Bernstein menar att Hillarys enorma kraft ytterst kommer från en frireligiös övertygelse att vara utvald. Gång på gång har hon försökt köra över övermäktiga motståndare eftersom hon har "rätt" helt enkelt.
*
Den torre källkritikern Åsard avhåller sig från djupsinnigheter av det slaget. Men även han tar upp Hillarys ovilja att säga hela sanningen. Motståndarna menar att hon är oärlig rätt och slätt. Ändå har det saftiga Hillaryhatet en helt annan bakgrund. Den är förknippad med Bill Clinton.
Hillary blev kär i detta politiska underbarn från underklassen när bägge pluggade juridik på 60-talet. Charmknutten Bill upplevde att han inte kunde leva utan denna närsynta, extremt kontrollerade plugghäst. Själv var han allt annat än kontrollerad och hur det var med den saken blev ju så småningom alltför klart. Bill Clinton valdes två gånger till guvernör och två gånger till president men knullade hela tiden runt på ett tvångsmässigt sätt. Vilket är livsfarligt i det skenheliga USA.
Sexskandalerna och lögnerna gav högerkonspirationen - författarna vågar nästan säga att den är ett faktum - mot paret Clinton enorma mängder gratisammunition. Endast en otrolig politisk skicklighet från de bägge Clinton räddade dem kvar i Vita Huset tiden ut. Åsard visar förtjänstfullt att Bill förblev massivt populär trots de vrålande moralmegafonerna. Till dessas enorma besvikelse var amerikanerna inte tillräckligt skenheliga. Hillarys stronga hållning bidrog.
Hatet mot Hillary ligger väsentligen gömt i amerikanernas religiösa antikommunism. Media har skapat bilden av en politiker som en gång var studentrevolutionär - "hippie" - och ihop med den omoraliske Bill. Fortfarande anses hon vara för fri abort och en statlig sjukförsäkring även för dem som inte gör rätt för sig - alltså kommunism! Radikal, frigjord, rationell, kylig, opersonlig kvinna - "oamerikanskt!"
*
Hillary är ett extremt läraktigt politiskt djur. Hon tycks ända in i märgen ha förstått att politik är det möjligas konst. Efter Vita Huset startade hon en egen politisk karriär. Hon lyckades med det nästan omöjliga: att erövra New York.
Som jättestadens senator tog hon plats i världens gubbaktigaste församling. Käpprätt mot sitt rykte intog hon systematiskt en ödmjuk attityd till de mäktigaste senatorerna genom att servera kaffe osv. Värre var att Hillary stödde anfallet på Irak. Jätteanslag till New York uteblev inte. Nästa val blev en promenadseger.
Som synes lärorika böcker båda två. Åsards bok är sakkunnig, välgrundad och lättläst. Den torra uppsaliensiska stilen är ganska rolig. Bernsteins tjocka lunta innehåller ett överflödande stoff men är så spännande för att inte säga suggererande att läsaren jagar fram över sidorna.
Så jobbar vi med nyheter