Den konventionella konstens framtid

Konst är att se, och att alltid se, och till slut gör man sann konst, utropade en målare till mig i förra veckan. Den här målaren ser ut som den gamle mästaren Paul Cezanne. Han efterliknar också Cezanne i åsikter om konst och måleri, exempelvis att det krävs ett långt liv innan man kan se verkligheten.
Jag har tecknat och målat i hela mitt liv och som ung såg jag bra, men jag ser sämre och sämre med åren, svarade jag. Han beklagade då att jag inte sett Sanningen om Konsten.
År 1966 arrangerades en debattkväll i Konstnärshuset i Stockholm med det då aktuella temat: Har den konventionella konsten en framtid? Debatten filmades genom en lycklig tillfällighet av ett filmteam från SVT. Filmen är unik och sevärd.
Frågan om den konventionella konstens framtid var högaktuell för femtio år sedan när flera konströrelser kom och gick. Popkonsten tog över efter abstrakt expressionism och i Sverige anade en hel generation målare att arvet efter Cezanne och Matisse var på väg ut för en mera medial och marknadsanpassad konst.

*
Idag är den mediala samtidskonsten extremt kokett och inga konstnärer eller curatorer skulle väl ge sig in på att debattera ämnet "konventionell konst", eller "konsten att se". Dessutom är de sista målarna i "konventionell konst" i vårt land avlidna -Bror Hjorth, Grünewald och X-et och alla deras efterföljare. Deras konst debatterades för femtio år sedan, inte nu. De konstnärer som idag producerar "konventionell konst" gör bara pastischer för turister och souvenirbutiker, tänker vi.
I torsdags kväll i förra veckan samlades konstnärer i Konstnärshuset för att se den filmade debatten om den konventionella konstens framtid från år 1966. Efter visningen blev det en minst lika livlig debatt som när filmen spelades in en gång. Det debatterades återigen, precis som för femtio år sedan, om konsten enbart ska avbilda det som syns för ögonen - och inte hitta på koncept och provokationer om händelser och banaliteter.
Jag utmanade debatten genom att visa ett dagsfärskt nyhetsinslag från teve om den unga konstfackseleven Anna Odell som nu provocerat hela konstetablissemanget genom att simulera sinnessjuk när hon stod på Liljeholmsbron för att hoppa. Att visa Anna Odells provokation denna debattkväll var som att bära in en sprängladdning in bland troende och bedjande i en helgedom.

*
Något som kallas "verkligheten" har återkommit i konstdebatten. Det märks i flera paneldiskussioner om konst. Det handlar plötsligt om "nyttan med konsten" eller "kan konsten skapa ett bättre samhälle" - som det stod i en annons nyligen som lockade till debatt med konstlivets makthavare.
Skillnaden mellan att återge det som syns i "verkligheten" enligt "konventionell konst", (som Cezanne och Matisse), i motsats till att uttrycka provokationer (som Anna Odell) är ett av konstens alla obegripliga mysterier. Konstnärer kan vara överens om att konst inte behöver vara det som det ser ut att vara. Men igen önskade ta in konstfackseleven Anna Odells provokation i en sådan överenskommelse i debatten i Konstnärhuset.
Frågan är om "den konventionella konsten" är på väg in. Är det en trend i kristiden? Kommer vi att få se en ökad produktion av pastischer på Hjort, Grünewald och X-et, och deras efterföljare? Ett måleri som vi trodde dog ut för femtio år sedan?
Det lustiga är att i den filmade debatten för femtio år sedan kunde ingen förklara vad "konventionell konst" egentligen är för något och inte i förra veckans debatt heller.