Den nya konstmamman

Karin Mamma Andersson, född 1962 och 45 år gammal, visar nu sitt måleri i en stor retrospektiv på Moderna museet i Stockholm. Det blev näst intill trängsel framför målningarna den första helgen. Mamma Anderssons karismatiska personlighet har också presenterats i tevereportage och i tidningsintervjuer under hela våren. Att ställa ut retrospektivt på Moderna museet är ett bra resultat i hennes ålder.
Mamma Anderssons måleri kommer att påverka de unga. Det syns på intresset och publiken. Så var det också en gång med vår tidigare konstmamma, Lena Cronqvist.

*
När Lena Cronqvist slog igenom, på 1980-talet, så betraktades teknisk skicklighet i oljemåleriets traditioner som något dött som man helst skulle glömma. Mamma Anderssons visar nu ett måleri med just den tekniska elegans som förnekades på 1980- och 90-talen. Att Cronqvist lyckades nå den absoluta toppen på konstscenen med sin medelmåttiga begåvning tillhör konstlivets ständiga och återkommande mysterier.
Men nu gäller ett annat synsätt och Mamma Andersson tränger djupt in i oljemåleriets alla behag. Det är lasurer i flera skikt, undermålningar, övermålningar, och ljusdagrar - allt det som populärt brukar kallas "doften av linolja och terpentin". Själv talar hon gärna om "oljefärgens krämiga långsamhet".
Mamma Andersson arbetar också utstuderat och medvetet med rum, rumslighet och perspektiv. Målningarnas rumslighet och perspektiv leder tankarna till gamla mästare - till Giottos mäktiga gestalter under tidig renässans och till Leonardos högrenässans och centralperspektivet i exempelvis mästerverket "Den sista måltiden".
Oljemåleriets behag och egenvärden har kommit och gått under de senaste hundra åren. Ibland hörs att oljemåleriets hantverkstraditioner är stendöda, och ibland hör vi om oljemåleriets pånyttfödelse. Om Mamma Anderssons måleri kommer att påverka de unga framöver så kan konstpubliken glädja sig åt ännu en pånyttfödelse av oljemåleriet.

*
Men det är givetvis långt ifrån hela vidden i Mamma Anderssons måleri. Hon säger att hon äger en rik inre källa att berätta ur. Problemet är, om man ska förstå Mamma Andersson rätt, att uttrycka sina inre berättelser i målade bilder - så att de äger "skönhet". Ordet "skönhet" som Mamma använder är ett radikalt ordval numera.
I vår tid ska en berättelse vara entydig. Annars har ingen tid eller bryr sig, tror vi. Mamma Anderssons berättelser, i skimrande oljefärgslasurer, målade i lager på lager, i mångtydiga och upplösta perspektiv, är långt ifrån entydiga. Hon vill inte säga något definitivt eller leda oss med någon avsikt i det hon berättar. Kanske är det just det som lockar de unga till hennes måleri