Showen bjuder på mångsidighet och högt i tak, men saknar originalitet, tycker GT: s recensent Emelie Bergbohm.
När Maria Möller slog igenom på allvar för svenska folket i TV-programmet Allsång på Skansen sommaren 2005, presenterade hon sig som medlem ur församlingen Anonyma Artister. Därefter levererade hon pricksäkra imitationer av drottning Silvia, Carola Häggkvist, Eva Dahlgren, Ulla Skoog, Babben Larsson, Björk och Regina Lund. Samma år ingick hon i krogshowgänget R.E.A på Hamburger Börs i Stockholm och fortsatte att briljera med sitt gehör för både musik och karaktärer.
Mångsidig
Tidigare erfarenheter hade sträckt sig mellan rollerna som regiassistent, turnéledare, sufflös, rekvisitör och skådespelare på olika teatrar. Vid 25 års ålder skolade hon sin mezzosopranröst, som tog henne till musikalerna Kristina från Duvemåla och Chess på Cirkus i Stockholm.
I dag ger hon självbetitlade enmansshower som lotsar publiken i hennes mångsidighet. Onsdagens konsert var inget undantag.
Konserten inleddes med Gunnar Wennerbergs "Här är gudagott att vara", där Maria likt en jungfru sveper upp för trappan till scenen med sina spetsiga klackskor och vita paljettskrud. En sansad inledning, som fortsätter att vara sansad större delen av konserten. Hon återkommer mellan låtarna till hur fantastiskt allting är och att publiken ser snyggare ut än förra gången hon fyllde ruinen år 2007.
Ny glöd
Det är först vid konsertens andra hälft som publikens skrattsalvor kliar i nacken på mig och några börjar gnugga rumpan mot träbänkarna. Marias dittills påklistrade leende blir varmare och hon får en ny glöd i ögonen. Hennes bekännelser kring sina tvångstankar att härma människor hon stöter på i sin omgivning och sin föga smickrande tidsoptimism känns både uppriktig och galen. Det är då hon är som bäst, när hon hyperventilerar mellan vassa repliker och lever sig in i absurda situationer.
Bandet bestående av pianisten Carina E Nilsson, saxofonisten Ingalill Plingis Högman, gitarristen Peter Malmrup och basisten Per W Johansson är med i genrebytena och lämnar samtidigt inget större väsen från sig. De bildar en balanserad ram runt huvudpersonen. Stundtals undrar man om de verkar ha särskilt kul på jobbet - och det tar lång tid innan de blir presenterade vid namn för publiken.
Svårhittad identitet
Maria Möller är, åter igen, en mångsidig artist. Hon sjunger pop, visa, jazz, klassiskt, ballad, rock och soul. Mellan låtarna håller hon låda som skiftar dialekter lika ofta som ljussättningen varierar i Sankt Nicolais djupa valv. Men häri famlar publiken efter vad som är Marias egen identitet. När hon sjunger opera blir det så otroligt präktigt, och när hon sjunger jazz blir så det väldigt mycket tunggung. Det blir lite kletigt i längden.
Först i Bruce Hornsbys och Chaka Khans låt "Love me still", som Maria sjunger med en nyskriven svenskt låttext, träder en personlig Maria Möller fram. Det skall därför bli väldigt intressant att se vad som skall komma ur hennes nya show på Intiman i höst, där hon rakt igenom kommer framföra helt nyskrivet material.
För er som missade onsdagens konsert ges ytterligare en chans att se Maria Möller med band i Sankt Nicolai ruin i kväll.