Det finska vinterkriget - ännu en gång

Finska vinterkriget 1939-40 måste vara något av ett idealkrig att skriva om för alla de män som älskar att skriva krigshistoria. Ett litet tappert folk som mot alla odds lyckas värja sig mot ett helt ondskefullt imperium! "Ärans vinter" kallar industrimannen Claes-Göran Isacson sin bok i ämnet. I vintras kom "Finska vinterkriget" av börsmäklaren Robert Edwards (anmäld i GT 27 mars i år).
Om vi börjar med det huvudsakliga, alltså krigsskildringarna, så är de bland de bästa jag läst. Bra språk och bra kartor, lättfattligt för oss civilister. De finska soldaterna var mycket motiverade. Det gällde ju hembygden! Att hitta i skogen och åka skidor även utan stavar kunde man sen barnsben. Underofficerarna - ryggraden i varje armé - var utomordentliga och det uppvägde att materielen var knapp.

*
Annat var det med de stackars ryska soldaterna. De vräktes fram i horder mot den mördande finska elden. Röda armén hade hur mycket materiel som helst men vad hjälpte det. Soldaterna var illa motiverade, illa tränade och illa ledda. De oändliga ryska kolonnerna höll sig till vägarna, fastnade och kunde inte vända. De slaktades av de kringsvärmande finska patrullerna trots tappert och skickligt försvar.
Utgången var ändå given. Stalin kunde inte tillåta ett nederlag, vräkte in resurser och tog i freden mars 1940 mer än han krävt i förhandlingarna före anfallet i november 1939. Men segerpromenaden till Helsingfors fick inställas!
Intressant är att läsa de bifogade dokumenten om Stalins räfst- och rättarting med sina generaler efter kriget och ryska soldaters omdömen om eländet.
Nu är det slut på berömmet. Jag vet inte varför det ska skrivas så mycket om gamla krig. Kanske gäller samma förklaring som bakom de många deckarna: det ger pengar. Men det räcker inte. Författare - och läsare - drivs nog av en fascination inför krig. Smaka på titeln: "Ärans vinter"...
Skulle man inte istället lägga ner all möda i världen på att förklara hur man råkade glida in i eländet? "Äran" kan man vara utan.

*
Amatörhistoriker är tyvärr sällan bra på politisk analys. Isacson sympatiserar inte bara med Finland utan också med den svenska frivilligrörelsen som höjde parollen "Finlands sak är vår!". Sverige gjorde enligt den alldeles för litet för att hjälpa Finland - vi borde ha gått till randen av ett krig för att bistå brödrafolket. Den socialdemokratiske statsministern, Per Albin Hansson, var enligt den en fegis.
Dock försöker Isacson nyansera. Han medger att Per Albin manövrerade skickligt och helt enkelt hade rätt. Men när Isacson skildrar frivilligrörelsen delar han helt dennas ampra kritik av samma statsminister. Han har inte förstått att det ingick i Per Albins manövrerande att hålla "frivilligherrarna" på mattan: bakom dem lurpassade nämligen högeraktivisterna beredda att låta svenska armén anfalla Sovjet.
Författaren är också anmärkningsvärt kritisk mot de finska politikernas agerande innan krigsutbrottet och anmärkningsvärt förstående inför Stalins motiv. Stalin ville enligt författaren förmodligen undvika ett krig men hade ett naturligt behov av ökad säkerhet för Leningrad. De finska politikernas "eufori" (läs lättsinne) dagarna innan krigsutbrottet finner han "ytterst svår att förstå".
Alltså: mer realistiska politiker hade kanske kunnat låta Finland slippa "Ärans vinter".