Dick Wase fäller hårda omdömen om Visby 1361 - Invasionen: "Boken målar upp en förlegad bild av historien"
Det börjar redan på första sidan (s 11) när det talas om att den pågående avflyttningen av tyska köpmän från Visby till andra hansestäder skulle bromsas och att dessa varor (de ryska) numer sällan anlände på visbygotlänningarnas skepp. Vad då för avflyttning? Det finns ingenting i källorna som skvallrar om någon avflyttning från Visby före 1390-talet. Det är helt och hållet något som uppstått enbart i Gun Westholms föreställningsvärld! Och var har hon fått uppgiften om att visbygotlänningarna inte skeppade ryska varor?
Om Westholm alls hade brytt sig om att försöka bekanta sig med forskningsresultat yngre än 1986 hade hon kunnat få lära, att visbygotlänningarna ännu på 1380-talet utgjorde hälften av köpmännen i den näst största östersjögruppen som handlade på västerhavet - inkluderandes ryska varor - nämligen visbyköpmännen. Härav förstår vi också, att det "förbud" som "uttryckligen" uteslutit gotlänningar från handel på Västerhavet (s 75) är en stor feltolkning av Westholm själv.
*
När det annars gäller den första kategorin så kan exempelvis anföras påståendet att de tyska köpmännen uppsökte sin S:ta Mariakyrka en faktorikyrka med enbart tyska familjer bland besökarna (s 40). Mariakyrkan, eller "Vårfrukyrkan" som är närmare det medeltida namnet, är efter 1225 ingen faktorikyrka. Det är en församlingskyrka, antecknad i biskopens visitationslista. Och dessutom är alltid tre av de sex kyrkvärdarna Visbygotlänningar! Varför skulle då bara tyskar uppsöka kyrkan?
Även här gäller, att om Westholm tagit del av forskning senare än 1986 hade hon blivit uppmärksammad på dessa förhållanden. Ett annat exempel i denna kategori är påståendet att vi vet att gårdarnas folk deltog i handeln med ryska varor riktad mot Västeuropa (s 70). Det är fullständigt nonsens, eftersom det inte existerar ett enda dokument under medeltiden som uttryckligen säger att gotländska landsbygden deltog i handeln.
Att Westholm påstår att köpmän kan bestämmas till gårds- eller sockentillhörighet (s 62) är också helt utan bärighet, eftersom visbybor också bar härkomstbinamn från den gotländska landsbygden. Eller menar hon att till exempel lübeckborgmästaren Bertram de Heideby (inflyttad från Visby) var en gotländsk bonde (hon nämner Paul de Heideby 1226), att visbyborgmästaren Jordan Skelhorn, som 1322 var kyrkvärd vid Vårfrukyrkan, var bonde i Källunge, att rådmannen Nicolaus van Dalhem, som dog 1366 och begravdes i Visby, var en dalhemsbo, att Ragnulf van dem Berghe, vars hus i Reval 1369 gick över till svågern Lambert Kölner, var en bonde på en Bjersgård, att Jesse Dune (hon nämner även Dune från Gotland), som 1387 lånade 120 nobler av Simon Swerting och Werner Gildehus i Lübeck, var bonde i Dalhem eller att Visbyborgaren Jacob Krok cirka 1390 var bonde i Lokrume eller Tofta?
*
I kategorin egna spekulationer kan till exempel nämnas påståendet att S:t Jacob var en församlingskyrka (s 40). Man kan verkligen undra vilka nyupptäckta dokument som Westholm haft tillgång till, eftersom kyrkan ingenstans nämns församlingskyrka.
En annan är påståendet om att svenske kungen kom till Roma varje år för att hämta skatten (s 50). Jag vore verkligen tacksam för att få se den källa som påstår att det var så.
Utan grund är exempelvis påståendet att det sannolikt förutsattes att de tyska köpmännen efter Artlenburgfördraget 1161 skulle släppas in i den gotländska handeln med ryska varor. Efter 1161 hade tyska köpmän skaffat sig rätt att segla under gotländsk flagg och utnyttja gotlänningarnas avtal och kontakter. Från denna tid börjar tyskarnas närvaro märkas i Visby. Det är ingenting annat än fantasifulla, tyskchauvinistiska tankegångar som ligger till grund för detta, vilket Westholm kunde ha lärt om hon studerat forskning efter 1986. Och vad gäller tyskars närvaro som "märks" så finns helt enkelt ingen före 1225.
*
När det gäller omtvistade "fakta" så är boken översvämmad av sådana. Det gäller till exempel att S:t Lars skulle vara en "ortodox" kyrka, att S:t Clemens varit dansk faktorikyrka, att tyskarna från 1272 behärskade handeln med ryska varor i Lynn, att 1294 är sista gången en tysk och en gotländsk köpman nämns tillsammans i en engelsk källa (1417 nämns till exempel visbygotlänningen Albert Luktebecker med två tyskar, då de gick i borgen för frigivandet av skeppet "Christofre" från Hamburg), att rådhuset vid torget byggdes före 1400-talet, att tyska hanseater ägde nästan alla "handelsgårdar" i staden, att de bägge råden under 1200-talet haft ett gemensamt rådhus, att böndernas kyrkobyggen tog slut 1350, med mera, med mera.
*
Som de flesta antagligen förstår, så är det omöjligt att bemöta alla invändningar mot denna bok på en yta som är tillgänglig på en tidningssida. Därför tänker jag mig att skriva ett större, detaljerat arbete - om bokförlaget Prisma, i objektivitetens namn, meddelar mig att man kommer att trycka detta.
Men för att sammanfatta generalfelet med denna bok så är det inte att det görs en massa tveksamma påståenden, för det är Gun Westholm inte först med att göra. Nej, orsaken är att hon inte tycks ha förstått vad kritiskt tänkande är. Rakt av accepteras äldre skrivningar helt och framför allt så vägrar hon att ens befatta sig med sådant som fronderar mot hennes egna uppfattningar. I stort sett förefaller författaren inte ha tagit del av forskning kring gotländsk medeltid publicerad efter 1986.
Om Gun Westholm någorlunda hade insett vad historisk vetenskap går ut på hade hon tagit den vetenskapliga diskussionen kring sådant som strider mot det hon vill tro på, istället för att låtsas som att avvikande meningar i forskningen inte existerar. Hade hon gjort det skulle hon framstå som mer trovärdig, men jag är rädd för att Westholm helt enkelt inte besitter tillräckligt med kunskaper/kritiskt tänkande för att kunna skriva en bok av detta slaget (vilket även är ett oroande vittnesmål om Gotlands fornsals kompetens, eftersom hon är museets "medeltidsexpert").
Det blir särskilt tydligt i, att de delar som har någon bärighet i boken är när hon utifrån dokument berättar händelseförlopp före och efter invasionen och då hon redogör för utgrävningarna av massgravarna (även om hennes brist på kritiskt tänkande lyser igenom när hon för vidare Thordemans ogrundade antagande om att Solberga var ett litet nunnekloster); nämligen sådant som hon inte spekulerar så våldsamt i.
För trots detta stormande hypotetiserande hamnar vi nämligen vid, att denna bok - förutom att den uppmålar en förlegad bild av historien - på intet sätt gör att vi vet ett enda dugg mer än förut.
Så jobbar vi med nyheter