Dimhöljt på Öland
Dimman har rullat in över Öland och lagt ett ogenomträngligt täcke över det mäktiga Alvaret. En liten pojke klättrar över en mur när mormor sover och kommer aldrig tillbaka.
Tjugo år senare är hans mamma fortfarande låst av traumat, sjukskriven och isolerad, djupt nere i sin sorg. Överallt ser hon den nu vuxne sonen.
Då får hon ett telefonsamtal från ön där hennes far, den gamle skepparen som numera bor ombonat och påpassat på ålderdomshemmet, bearbetar sorgen på sitt sätt och har börjat gräva i den gamla historien. Nu har han fått upp ett spår. Han har fått en liten pojksandal i ett anonymt brev.
*
Johan Theorin är en av årets mest uppmärksammade debutanter. "Skumtimmen" som är första delen i en planerad svit på fyra böcker, har redan sålts till sju länder. Han är journalist och manusförfattare och har bott på norra Öland varje sommar under hela sitt liv.
Han vet hur havet luktar och låter, hur försvinnande liten en människa är mot himlen och horisonten och historien på en ö. Vilken dramatik som finns i själva landskapet.
Skumtimmen är för ölänningar den vilsamma stunden då dagens möda får vara över. Skymningen faller och stora människor berättar gärna rysliga historier för små människor med fladdrande öron.
*
Människor dör i den här boken; våldsamt i stenbrott eller plötsligt avrättade på heden. Men det är inte morden i sig som fokuseras i berättelsen. Det är sorgen och skulden och lidandet för dem som får ta konsekvenserna. Även för mördaren.
Syndabocken är, trots att han har en grav på kyrkogården, Nils Kant. Han var en pojke som lät sin bror dö, som plågade djur och som senare avrättade de två ryska flyktingarna på heden. En pojke som suktade efter moderns kärlek och smörkola och som tvingades till många års exil i Sydamerika, innan han återvände i en kista. Om det nu inte bara var sten? För vykorten till hans mamma fortsätter att komma.
Den andra mamman, Julia som aldrig fick sin lille son tillbaka från dimman, dras motvilligt in i faderns och de åldriga kumpanernas privatspaning.
Johan Theorin tillhör de avundsvärda som behärskar en lågmäld dialog utan falska toner. Men det är nog hans kärleksfulla skildring av det öländska landskapet och miljöerna som gör mig lite sugen på att prova den nya färjeförbindelsen i sommar.
Så jobbar vi med nyheter