Dödsskottet i Fredrikshald 1718

I dagarna utkommer, efter god förhandsreklam, två Karl XII-böcker av Ernst Brunner resp Peter From. Den sistnämnde kommer med sin lösning på den snart 300 år gamla gåtan om hur Karl XII blev skjuten. Han är i år inte först med detta. En utredning av Svante Ståhl om Karl XII:s död publicerades i juni i Karolinska Förbundets Årsbok. Ingen av dessa författare är historiker av facket, men Ståhl är som f d överingenjör vid Bofors och f d major vid A 7 vapenteknisk fackman. Som sådan har han fått utmärkta kontakter med norska kollegor verksamma vid Forsvarsmuseet i Oslo och museet i Fredrikstens fästning. I det senare förvaras en karteschkula i smitt järn med 20 mm kaliber. Den upphittades i närheten av kungens dödsplats redan 1903, men först under de senaste åren har den uppmärksammats och kommit att intressera Ståhl. Med hjälp av kommendörkaptenen Odd Fjeld, Forsvarsmuseet, och samtida danska skjuttabeller och instruktioner har han kunnat fastställa att just en sådan kula kan ha träffat Karl XII.
Svenskarnas nattliga löpgravsarbeten mot huvudfästningen, som kungen följde på plats, besköts med s k fast eld från de flankerande skansar Overberget och Mellemberget. Deras pjäser sköt kartescheld, dvs de sköt enligt samma princip som ett hagelgevär. På nära håll användes blykulor men på långt håll (från Overberget var det drygt 600 m) järnkulor.

Tidigare har man utgått från att dessa var gjutna, dvs av minst 30 mm kaliber och alltså för stora för att ha kunnat orsaka kungen skottskada. För den passar däremot ett 20 mm muskötskott. Det var av bly, men eftersom inga blyrester påträffats i skottskadan, har man trott att kulan var specialmantlad. Teorin om en kulknapp lanserades på 1930-talet! Problemet i detta fall har varit anslagsenergin. Den måste i muskötfallet ha varit så stor, att kungens sårskada blivit mycket större. Vapentekniker tror därför inte på den s k lönnmordsteorin.
Ståhl kan, med hjälp av ovannämnda museikula, påvisa att norska kartescher innehöll smidda järnkulor, som kunde göras i 20 mm kaliber. Med noggranna beräkningar, hjälpt av specialister (som redovisas i bilagor), påvisar han att flankerade pjäser i skansarna Overberget (sannolikast) och Mellemberget har kunnat skjuta karteschkulor, som nådde kungen med just den anslagshastighet, lägst 115 m/sek och högst 200 m/sek, som skottskadan vittnar om.
Gåtan blir säkert aldrig löst, men när sannolikheten för att kungen stupade för en norsk kula blir bestyrkt, då behöver man inte spekulera vidare. Det skulle man däremot behöva, om lönnmordsteorins sannolikhet bestyrks. Då kommer följdfrågorna. Vem sköt och på vilkas uppdrag?
Svante Ståhl har efter pensioneringen återbördats till Visby. Detta och hans tidigare officersbana vid A 7 gör hans utredning intressant även för Gotlandicasamlare.