Doktor Glas mer än Doktor Död

Kanske är det det prekära ämnet; rätten att döda en människa som förklarar det. Att Söderberg som så många läst sin Dostojevskij om unge Raskolnikov som ansåg sig ha rätten att döda den gamla pantlånerskan är säkert.
Erika Josefsson uppmärksammade Kerstin Ekmans "Mordets praktik", i GT den 27 augusti under rubriken "När doktor Glas blir doktor död". Ekman anknyter eller snarare skriver om romanen indirekt genom en doktor Pontus Revinge som också tar sig rätten att döda och hon gör det för att, enligt Ekman själv, komma till rätta med Söderbergs "sympatiska" doktor Glas.

Annorlunda Glas
Det problemet upplevde säkert också Krister Henriksson, när han på Vasateatern i Stockholm i en enmansförställning spelade upp "Doktor Glas" för fulla hus och sedermera som TV-pjäs. Han gjorde doktor Glas annorlunda än den sympatiska människa som framträder i boken. Doktor Glas blir en udda, litet motbjudande gestalt som utifrån sjuka tankar dödar pastor Gregorius. Han vill genom den gestaltningen försöka förklara doktor Glas handlingar.
Men om mördaren nu istället är sympatisk och hans motiv rättrådiga, såsom i boken om doktor Glas, blir frågan ställd ovanför det juridiska, då blir frågan djupt moraliskt problematisk. Alldeles så som Hjalmar Söderberg förmodligen velat att historien om Glas skulle uppfattas.

Motbjudande brott
Det verkar som om Ekman, utifrån Josefssons framställning, också velat skapa en historia om en osympatisk mördare och slippa problemet med en sympatisk mördare. Att döda en människa är alltid ett motbjudande brott, vilka ädla motiv som än åberopas.
Hjalmar Söderbergs försvar av doktor Glas med orden "det finns ingen skuld" finner hon chockerande, och än mer chockerande att ingen botgöring finns antydd. Men att säga, att det inte finns någon skuld är, enligt min uppfattning detsamma, som att säga att mitt brott inte är värre än det brott som Gregorius begår mot sin unga hustru dagligen eller kanske snarare nattligen.
Det är övergrepp som sanktioneras av den heliga akten, giftermålet, sanktionerat av lag och gud. Det är mot den "rättvisan" Hjalmar Söderberg vänder sig.

Känns modern
Hundra år är en både lång tid och kort tid. Få litterära husgudar har överlevt sin hundraårsdag. Hjalmar Söderberg har gjort det. Han känns fortfarande modern, trots att tiden förändrat våra livsvillkor. Hjalmar Söderbergs intellektuella genomlysning av sin samtid känns trots sin pessimistiska grundton ändå frisk.
Det som var sjukt i samtiden angrep han, det religiösa hyckleriet, klassamhällets orättvisor, kvinnans underordning. Han betraktar sin platonskt älskade fru Gregorius som "en dotter av fri stam", en för vilken han är beredd att låta ord bli till handling.
Bokens rikedom, sina få sidor till trots, har blivit en guldgruva att ösa visdomsord ur. Samtidigt som romanen är tidsbunden är den ändå tidlös. Doktor Glas samtal med Markel och Martin Birk om sanning, lycka och idealism är på djupet avslöjande och gör boken till mer än en en bok om ett mord.
Nu när alla snöat in på intrigdrivna deckare känns Söderbergs roman lika viktig som någonsin, och jag tror inte att mordet på pastorn behöver förklaras med hjälp av en demonisering av en sympatisk person som doktor Glas. Mord och brott begås sannerligen inte bara av gemena, fula skurkar som i en hollywoodproduktion.

Mycket aktuell
Jag vet att Kerstin Ekman är en betydande författare. Säkerligen har "Mordets praktik" mer att komma med utöver chocken att det inte finns någon skuld och avsaknaden av botgöring.
Det har nog mer sin grund i en religiös föreställningsvärld som om något var Hjalmar Söderberg mycket främmande. Också av detta skäl är Hjalmar Söderberg mycket aktuell, övertygad ateist som han var. Den enda övertygelse han försvarade.