Sveriges historia del fyra, har som de tidigare delarna professor Dick Harrison som huvudredaktör. Delredaktör år professor Nils-Eric Villstrand, professor i Nordisk historia vid Åbo Akademi.
Han har intresserat sig för Sveriges stormaktstid, militärhistoria, politisk kultur samt läs- och skrivkunnighet.
Villstrand är ett utmärkt val för del fyra, som behandlar Sveriges historia 1600 - 1721, det vill säga uppgången till stormakt, stormaktstiden och nedgången och återgången till en tämligen liten obetydlig stat i norra Europa.
I Norden kom landet att bli det mest betydande, efter att Danmark blivit av med hela östra delen, bitar av Norge och Ösel.
Villstrands inledande avsnitt upplevs som en frisk fläkt som blåser genom hela den för svenska historiker svårbeskrivna tiden.
Han är helt befriad från alla dessa myter som medvetet skapats i Sverige genom åren av denna tid. Myterna och det medvetna förtigande av obekväma sanningar samt ren lögn och i bästa fall okunnighet har präglat beskrivningen i landets skolor. Nyanserna har fått stryka på foten, för antingen har tiden framställts genom en nationellt präglat ljus, eller också har man gått så långt som historikern Axel Strindberg, som offrade sin akademiska karriär, då han 1938 ville avslöja lögnerna och riktade sin kritik mot, fram för allt poeterna, i kraftiga ordalag.
Finsk historieskrivning omfattas självfallet av svensk historia från den långa tid som området utgjorde Sveriges östra del, men kan skrivas utan att överdriva landets förträfflighet.
Tiden innan 1809 kan belysas med helt andra infallsvinklar än vad som är vanligast i svensk historieskrivning som än i dag lider alldeles för mycket av nationell färgning.
Boken är skriven på ett enkelt men drivet språk och lätt att ta till sig. Dessutom ger den efterlängtad befrielse från den nationella färgningen som nämns ovan. Ett undantag är tyvärr Harrisons specialartikel om svenska kolonier vid Delawarefloden och på Guldkusten.
I sin beskrivning av kolonin vid Delawarefloden nämner han inget om att de första kolonisterna var tyskar från de av Sverige erövrade områdena i norra Tyskland, vilka tvångsförflyttats som straff för rymning från militärtjänst, till vilken de tvångsinskrivits. Då Sverige ville uppmärksamma kolonin i slutet av 1930-talet med ett 300-årsjubileum, uppstod problem när namnen på de första kolonisterna togs fram. "Kölnsche Volkzeitung" gjorde sig lustig över att upphovsmannen till kolonin var Peter Minnewit från Wesel am Rhein och de första kolonisterna kom från Pommern.
Det hela var på väg att sluta i ett fiasko när amerikanska politiker ville dra sig ur, samt att Finland rasade för att den svenska kommittén som arbetade med saken, inte ville ha med Finland i firandet.
Nåväl, Harrison kunde ha ägnat sig lite åt denna fråga som beskrivits av professorn Max Engman från Åbo på annan plats, om han lyft av sig sina nationellt färgade glas.
Boken är välskriven och intressant. Författarens behandlig av historiska fakta är balanserad och som sagt befriad från behovet av att lyfta fram Gustav II Adolfs, Karl X, Karl XI och Karls XII: s förträfflighet. Dessutom gör han oss bekanta med namn från den östra delen, nuvarande Finland, vilka vi inte mött i någon omfattning tidigare.
Rättsväsendet har fått hyfsat stor plats och vinklas "underifrån" i lagom omfattning.
Anmärkningsvärt är dock att författaren talar om "landskapslagarna" utan att ägna någon tid år att beskriva dessa individuellt. Skillnaden mellan dessa är så pass stor att dessa näppeligen kan buntas under ett begrepp.
Del fyra av serien "Sveriges Historia - 1600 - 1721" är tveklöst den bästa hittills. Valet av delförfattare är gott. Boken har stort läsvärde, men lämpar sig inte som sänglitteratur med sina 1,6 kilo i vikt.