Med denna trippel avslutade man främst sina nuvarande konceptspelningar men tog också ut delar av den framtida musikaliska inriktningen.
Fredagen ägnades åt konceptet "John Mayalls Bluesbreakers with Eric Clapton". Den banbrytande bluesskivan som blev något av ett riktmärke för de kommande årens bluesscen.
Lördagen var det Jimi Hendrix-tema och på söndagen presenterades en del nytt material samt sådant signerade klassiska bluesnamn.
Fredagen ägnades alltså Mayall/Clapton när Björn Persson-gitarr, sång, Örjan Klintberg-bas, Tommy Broström-trummor, Jonas Granberg-saxofon, Magnus Thorell-trumpet samt vikarierande Johan Carlgren bakom synten drog i gång sin konsert.
På plats på scenen fanns också det klassiska skivkonvolutet. Och konceptidén innebär således att man kör skivans låtar från låt ett till, i det här fallet, låt tio (det handlar ju om LP-formatet).
Nu töjer man förstås lite på de musikaliska ramarna och lirar inte studioinspelningarna rakt av utan några av skivlåtarna får utförligare tolkningar med plats för solon och improvisationer. Ett knippe extranummer blev det förstås, konceptet till trots. Lite Hendrix, som en försmak av vad som skulle komma kvällen efter, och lite eget som "Drinking Tea". Att bluesbandet nu lämnat några av sina koncept innebär förstås inte att dessa låtar diskvalificerats och aldrig mer kommer att framföras utan några kommer säkert att dyka upp igen under "vanliga" konserter.
Och bandet var förstås på utsökt spelhumör. Dynamiskt och med bra tryck när ljudbilden efter inledande publikkrav finjusterats. Det som slog mig för kvällen var Björn Perssons utmärkta sånginsats, vanligen tänker man på honom som främst gitarristen. Kompet byggde ut, fyllde i och tryckte på och Johan Carlgrens ljudmattor adderade rymd och känsla.
Och, dessutom var den mörka lokalen utmärkt för denna spelform. Visserligen med sittande publik men inramningen gav ändå en hel del klubbkänsla och baren var öppen.
Björn Persson & Company avslutade en tid men tog samtidigt ett musikaliskt avstamp.