Det knastrar bekant under fötterna genom den lilla promenadvägen från bilparkeringen, intill åkrarna med korn- och rågveteshalsar som nickar välkomnande mot mig i den svaga vinden. Jag sneddar över grusplanen vid Roma Kungsgård och upptäcker att här är allting som förut, och ändå inte. Solen skiftar i rosa nyanser över trädtopparna, narrarna spelar någonstans bakom buskaget på sopransaxofon och akustisk gitarr. Publiken hyr varma filtar för en guldtia och kikar suget ner i sina kaffekorgar, som de motvilligt måste hålla fingrarna ifrån innan det blir paus efter första akten. Så långt är allt som vanligt, men när jag närmar mig teatern ser jag en flera meter hög träskulptur stå intill läktaringången på höger sida, centrerad av nyplanterade pelargoner och omringad av en bänk som inte hunnit bli nedsutten, ännu.
Klippte band
Innan premiärpubliken får stiga in och hitta sina numrerade platser i klosterruinen, ställer sig Romateaterns konstnärliga ledare Thomas Segerström och Maria Lindström på ett podium och håller ett kort tal om hur verksamheten vill satsa för att Shakespeare skall slå sina rötter ännu djupare i Roma. Man klipper bandet runt skulpturen föreställande Shakespeare som håller ett tjockt pjäsmanus och en dödskalle i sin famn, karvad ur en 300 år gammal lind av konstnären Robin Small. De berättar vidare kring Romateaterns renässans, om öppnandet av det nya caféet Shabby Shakespeare, grillrestaurangen Meat William och de stundande planerna på att bygga upp en skulpturpark i gläntan nära klosterruinen. Skulpturparken kommer ta form redan i sommar, med träskulpturer i samma snitt som den vi just applåderat, föreställande olika karaktärer ur Shakespeares pjäser.
Mer drömsk tolkning
När jag tänker på Shakespeare förknippar jag gärna hela honom med pjäsen Trettondagsafton. Det var den första pjäsen jag såg på Romateatern, bara ett år gammal och ditsläpad av mina föräldrar till 1990 års uppsättning med Thomas Segerström i rollen som Tobias Rap. Andra gången var det jag som släpade mina föräldrar till samma teater, men i ny tappning år 1999, då regisserad av Segerström. Nu ger han sig på att regissera den igen och det är mig veterligen stora skillnader mellan uppsättningarna. Om den förra var mer övertydlig i sin gestaltning, genom att karaktären Andreas Blek af Nosen var hårt sminkad blek på näsan och att när narrarna sjöng "hej, hå i blåst och i regn" föll det ett litet teaterregn genom stuprännan med Carolafläkten durrande på avstånd. Den här tolkningen är mer drömsk. Som en bakelse.
Scenografin och kostymerna av Marcus Olson skiftar i färger som får mig att känna att jag är på ett frestelsernas besök i ett café som specialiserat sig på vackra cup cakes och smarriga macaroons. Farliga färger för ögat.
Innehållsrik
Kostymerna väver in oss i drömlandet Illyrien dit den unga kvinnan Viola spolats iland efter ett skeppsbrott på havet som tros ha slukat hennes bror Sebastian. Viola, spelad av Sanna Ingermaa Nilsson, kapar sitt hår med en kniv, tar sig namnet Cesario och värvas som springpojke åt hertigen Orsino spelad av Christian Hillborg. Orsino skickar Cesario var dag för att fria till grevinnan Olivia. Louise Rymes tolkning av Olivia i sorgedräkt lockar till skratt med små medel. Hon har den stränga blicken och likväl den förvirrade uppsynen när hon blir förälskad i Cesario och låter fjärilarna i magen sprida sig över kjoltyget.
Trettondagsafton är en innehållsrik pjäs, fylld med oväntade vändningar där mycket hänger på ensemblens mix av karaktärer och förmåga att lägga rytm i texten. Det är en behållning att se Romateaterns ensemble så tighta och mångbottnade och att de klarar uppgiften med bravur. Michael Segerströms Malvolio gör en härligt snorkig bitch med sin skånska ton och fylleradarparet Andreas Blek af Nosen och Tobias Rap med Ulf Brunnberg och Johan Wahlström i rollerna är en kul kombo. Även om de flesta skämten grundar sig på oneliners av svordomar och kli i rumpan, man kan inte klandra deras timing.
Saknar nerv
Av de saker jag hade önskar mer av i den här uppsättningen är den spänning som borde finnas mellan hertigen Orsino och den utklädda Viola. Sanna Ingermaa Nilssons förvandling av Viola påminner om Simone som blir Simon i filmen Dårfinkar och Dönickar. Kaxigheten finns där, men nerven runt den på ytan homoerotiska undertonen gör sig inte hörd, vilket är synd eftersom det är en så häftig relation mellan dessa karaktärer som formar sig genom hela pjäsen.
Vare sig man inte sett Trettondagsafton tidigare eller många gånger förr, finns det ingen ursäkt att inte ta sig till Romateaterns fullträff i år. Den är väl värd ett besök. Glöm inte den där kaffekorgen i pausen bara.