Drottningen som sa nej - en mycket läsvärd bok

Ännu i Svensk uppslagsbok sägs om Maria Eleonora att hon var "obegåvad, bortskämd och nyckfull" och att hon "hängav sig hejdlöst åt sin sorg" efter Gustav Adolfs död vid Lützen 1632. Hon var också "oförmögen att handskas med sin ekonomi". Fy på sig!
Den gamla historieskrivningen brukade med avsky berätta hur Maria Eleonora i åratal behöll den älskade makens lik - och hjärta. Alltså en hjärnskadad, låt vara vacker "hysterika". Så blev det modernt att i Freuds efterföljd säga om särpräglade kvinnor vid förra sekelskiftet. En normal människa kan väl inte göra så!

Spelade sin roll
Haken är bara den att en drottning på 1600-talet inte var någon "normal" människa och absolut inte förväntades vara det. (Raka motsatsen till dagens Viktoria, som ska vara så vanlig som möjligt).
En drottning skulle spela rollen av en makthavare av det mest upphöjda, ja nästan gudomliga, slaget - en furste. Och det var just vad Maria Eleonora gjorde. Dessutom med stor skicklighet. Till den rollen hörde att visa största "frikostighet".
Säg den 1600-talsfurste som inte hade ihålig ekonomi. Och att begrava hjärtan separat var högmodernt just då på kontinenten. Överhuvud skulle man ta ut svängarna vid sorg.

Kvinna i mansvärld
Maria Eleonora - liksom sedan Kristina - stångade sin panna blodig mot två oöverkomliga hinder. Först och främst den oerhörda belastningen att vara kvinna. Det fanns visserligen kvinnliga drottningregenter. Enligt 1600-talets tänkesätt borde de ändå inte få finnas! Kvinnor kunde inte kriga och 1600-talet gjorde inte annat. Kvinnor var framför allt avelsmaskiner inom äktenskapets ram - inte minst drottningar
Det andra hindret var de giriga män som styrde och skiftade ut den stigande stormakten Sverige efter Gustav Adolfs död.
Rådet, behärskat av Oxenstiernorna, höll änkedrottningen i en slags bättre fångenskap. Barnet, drottning Kristina, togs ifrån henne vid nio års ålder. Den blivande regenten skulle böjas efter herrarnas vilja. Visserligen en övermäktig uppgift skulle det visa sig.

Flykt och upprättelse
Maria Eleonora gav sig inte. Till slut flydde hon 1640 till sina kungliga släktingar i Danmark och Tyskland. Via Gotland! I danska Visby fick borgarna paradera för den svenska änkedrottningen! Naturligtvis kunde den kulturälskande Maria Eleonora inte stanna i denna torftiga landsdel. (Vistelsen här har uppmärksammats i Haimdagar bland annat nr 3/2004. Gerd Hedlund skriver där till och med att Maria Eleonora var "en kvinna före sin tid".)
Den som framför andra svärtat ner Maria Eleonoras minne är den egna dottern. Kristina skildrar hur hon med glädje skildes från den likbesatta moderns svarta gemak.
Mattis förklarar med mycken finess varför Kristina formade den bilden. Hon ville själv bli så mycket man som möjligt för att kunna hävda sig i en mansbesatt värld. Moderns kvinnovärld skulle på sophögen.
I själva verket återupprättade Kristina modern efter sitt makttillträde. Maria kom hem igen och tilldelades resurser. Åter hade hon möjlighet att under några år - hon dör 1655 - gynna det hon älskade: konst och teater. Den förtalade startade den svenska kulturpolitiken!