Drougge som hämndens ängel

Efter att ha läst de 420 sidorna i Unni Drougges självbiografiska och utlämnande roman "Boven i mitt drama kallas kärlek" förstår jag fortfarande inte.
Varför levde hon i sju år i ett förhållande med en man som decimerade henne, kuvade och misshandlade henne och gjorde henne till en passiv grå mus? Vad hade han som hon behövde?
Unni Drougge var en framgångsrik författare, en självständig, stark kvinna som uppfostrade fem barn, och som åkte runt och höll feministiska föreläsningar om mäns våld mot kvinnor. Fräck och färgstark, en profil i storstadens så kallade kultur- och kändisliv.
Den här killen var ung, som så många andra av hennes älskare. Han var vacker och han ville ha henne, hela tiden. Nära. Bara de två.

*
Hon greps av besatthet, beroende, passion. Hon kallar det kärlek.
Hon valde bort ett liv med alla fem barnen och flyttade till en mindre lägenhet, med honom. Hon handlade, lagade mat och masserade denne unge man, byggde upp hans liv och karriär som litterär agent, med henne själv som första författare. Hela tiden desperat suktande efter hans kärlek och utan att våga eller vilja erkänna det hon nu vräker ur sig i denna bok, denna långa rasande rättegång där hon själv är åklagare, försvarare och domare.
Han var en parasit utan förmåga att älska. Men hon älskade honom, länge.
Hon skriver att hon ville ha ett lyckligt slut på sitt liv, att hon var värd det. "Du var det enda som fattades mig. Mitt lemlästade kärleksliv var min största skamfläck och med dig vid min sida skulle den fläcken suddas ut".

*
Boken är skriven i du-form till denne man som väl aldrig kan komma närmare skampålen.
Alla kallas vid sina rätta namn, utom barnen. Hon har, säger hon, valt att vädra sina lakan öppet, här fanns inget mellanläge.
Bildspråket är tätt och yvigt (som en djungel) och boken skulle blivit outhärdlig utan Drougges självinsikt och svarta humor, som blir tydligast i de avsnitt där hon ser sig själv med äldste sonens ögon.
Jag hatar också män som hatar kvinnor. Men detta ohämmade - ja, våldsamma utfläkande gör att jag känner mig delaktig i vad som måste vara Drougges privata hämnd och upprättelse. Jag är inte säker på att jag ville veta allt detta.