Eeva Kilpi ger en personlig skildring av uppväxtåren

Gränslöshetens tid kallar Eeva Kilpi sin berättelse om barndomen. Titeln är dubbeltydig. Dels syftar den på begynnelseåren i en människas liv, då allt är möjligt. Dels anspelar den på de första elva åren i författarens eget liv fram till den novemberdag 1939, då finska vinterkriget inleddes.
Det satte punkt för hennes barndom och slutade med att en ny gräns drogs mellan Finland och Ryssland. Därmed avstängdes Eeva Kilpi och tusentals andra från sin hembygds Karelen.
Eeva Kilpis barndomsskildring är mycket personlig. Den handlar om familj och närboende, om tamdjur och blomster, om backar och stigar, forsar och sjöar, skolvägar och skolsituationer. I utkanten skymtar den större världen där drottning Astrid dör i en trafikolycka, där engelske kungen abdikerar för sin Mrs Simpson, där Shirley Temple strålar från filmduken och där syndiga vuxna dansar Lambeth Walk.

I "en korseld av tillgivenhet och skräck" befinner sig djur och barn i Eeva Kilpis barndomsland. Och i centrum står farmodern: "Alla var vi bifigurer jämfört med fammo". Skallig under sin tjusiga peruk och med sin rejäla svarta handväska ständigt inom räckhåll håller denna viljestarka, humoristiska, kompetenta affärskvinna alla trådar i sin hand. I arton år driver hon järnvägsrestaurang och trots det goda hjärta hon påstås vara utrustad med drar hon sig inte för att blanda sin fattiga tvätterskas mjölk med vatten, eller för att driva sin sonhustrus hembiträde på dörren efter att ha tjuvläst dennas brev och uppdagat att hon är äktenskapsbryterska.

Det som charmar mig mest i denna Kilpi-bok är märkligt nog att det hon berättar är så vanligt. Jag kan utan svårighet applicera situation efter situation på mig själv och inbillar mig att mängder av läsare som växte upp samtidigt med Eeva Kilpi kan göra sammalunda.

"Minnet är som en lada full med doftande hö, blommor och tistlar", säger författaren, och den ladan har vi alla tillgång till. Med hjälp av gamla svart-vita foton återskapar hon i minnet händelser och stämningar. Man får insyn i hennes komplicerade relation till mamman, som hon alltid saknade, även när de två befann sig i samma rum. Man får glimtar av det blixt och dunder som omgav moderns stora familj, med gevärshot, spritmissbruk och passioner och en hemlig nedgrävd skatt. Man skymtar farmoderns förste man som låg med sin hustrus fostermor medan hustrun födde barn och man möter en liten skoltös Eeva som gör en klasskamrat mycket ont genom några illvilligt framviskade ord. En del av detta har Eeva Kilpi redan skrivit om i andra sammanhang men i Gränslöshetens tid finns det samlat inom samma pärmar.

I en Epilog binder författaren samman det som skedde för sextio år sedan med i dag. Där möter vi denna framgångsrika och kompetenta Eeva Kilpi med samma hjärtklappning och andningsbesvär, som många av oss mor- och farmödrar dras med och med samma längtan efter och ängslan för barn och barnbarn, Hennes kritik av Ryssland och president Putin är stålvass.
Det är också hennes gisslande av finska folket som teg och uthärdade alltför länge i sin mäktige grannes närhet istället för att utnyttja sinyttrandefrihet.

Också tidigare i boken använder Eeva Kilpi bistra tongångar. Det är när hon snärtar till de vuxna som inte begriper barns vånda och ångest utan förtiger det obegripliga och ibland hemska som pågår runt omkring dem istället för att förklara. Eller som förringar det stora och märkliga i ett barns värld. Som till exempel den lärare som svarar med en axelryckning när en av hans elever kommer till lektion med undret i sitt liv, ett blad som inte liknar något annat. Den sortens vuxensvek passerar inte obemärkt när Eeva Kilpi lutar örat mot det förgångna.