Emil Jensen ger sin syn på tillvarons tillkortakommanden

?En typisk reaktion på ett vanligt problem?.
Så har han namnat sin föreställning, estradpoeten Emil Jensen, när han går ut som nummer tre i Länsteaterns lunchteaterföreställningar.
På kort tid har han mutat in en egen sfär inom öns kulturliv. Där verkar han som estradpoet, musiker, dramatiker och krönikör. Med mera. Sammanfattningsvis känns dock föreställningen som en stand-up med utvikningar. Emil Jensen vill definitivt inte fastna eller stelna i någon specifik genre.
Exteriört är det därför också en ny Emil Jensen som framtonar. Han har bytt sin, enligt egen utsago, sunkiga svarta framtoning mot kostym med skor i matchande färg.
? Hur många här är nazister?
Frågan kommer abrupt. Emil Jensen vet hur man provocerar auditoriet att sätta soppan i vrångstrupen.
Han blandar och ger i sina monologer och tar upp skilda ämnen men med starka beröringspunkter; normer, relationer, åldrande. Samt sin egen påstådda pretentiösa framtoning. Mycket krut lägger han på ämnet könsroller. Ett inte helt ovanligt och därmed inte särsklit lätt tema att utvinna ny substans ur. Den påstådda manliga bristen på simultankapacitet har man under senare år hört om till leda. Men när han skildrar skillnaden mellan hur samma egenskaper beroende på kön kan åsättas diametralt motsatt klang, positiv/negativ, känns det tankeväckande.

Som den erfarne estradör han är vet han förstås att för att få publiken att lyssna får det inte blir för tungt, därför blandar han det seriösa med egna, skrattframkallande iakttagelser. Och han förstärker de talade orden med sånginsatser till eget gitarrackompanjemang. Och armhävningar...
Enda synliga rekvisitan är en pall. Emil Jensen förklarar att han inte gillar utrustning, sådan tar bort fokus från det sagda. Men bakom ridån har han ändå gömt förstärkningsvapen i form av yxa och tennisracket med vars hjälp han återkommande demonstrerar vilken skillnad i framtoningen samma sagda ord får med respektive föremål i hand.
Men givetvis är det orden som är Emil Jensens vassaste vapen. Han fabulerar fritt likaväl som med eftertanke, ofta välrepeterat och emellanåt improviserat. Han förmedlar på kort tid så många träffsäkra associationer, iakttagelser och noteringar om rörelser i tiden att det skulle räcka till dubbla speltiden om han utvecklade sina många uppslag ytterligare några steg.
Ibland blir det platt och förutsägbart. Vitsat om Destination Gotlands kaptensmeddelanden har nog varje resande gotlänning gjort. Och att utse någon i publiken till medagerande ?offer? känns som ett utslitet grepp. Men betydligt oftare blir det fascinerande. Som när han bygger ordkedjor som alltid slutar med ?sår?. Emil Jensen älskar att leka och arbeta med språket och aktar inte för rov att såväl rimma som allitterera.
Emil Jensen vill att man skall lyssna. Och det skall man göra. För han har definitivt ett budskap att bibringa publiken.