Emil Jensen på scen, igen

Så står han där, igen. På länsteaterns scen. Med den svarta hårslingan som fortfarande glider fram över vänster öga och måste petas bakom örat då och då. Det känner vi igen, liksom det avslöjande mellansnacket. Och plastmuggen med vatten på golvet. Vi väntar bara på att den skall välta. Men icke.
"Gått mig i blodet". Jo, så är det. En blodtransfusion på Lucia-dagen gör gott när mörkret ruvar utanför med ett ihållande duggregn som påminnelse om den eviga klimatdiskussionen. Ja, ja, men nu står han på scenen, igen. Emil Jensen, artisten som ständigt kommer tillbaks till oss på Gotland. Ruskar om oss. Öppnar våra ögon. Får oss att skratta, åt oss själva.

*
Han gillar Gotland, säger han. Han gillar oss alla. Vi tror på Emil. Och vi gör precis som han säger. Säger efter i kör, står upp, räcker upp hand som snälla elever. Han gör oss snälla och fogliga, eller är det precis tvärt om. Att vi går därifrån som revolutionärer. Har fått mod att revoltera, mot oss själva. Du är i vårt blod, igen.
Så sjunger han om en utflykt till Fårö. Stannar till på Kutens Bensin och den kampa neonskylten med Elvis som lyser i skymningen. James Dean-illusioner glider förbi. Åh, en nostalgitripp mitt i vintern. Den tycker vi om.
Klyschor avrättas. Rullar ner på galgbacken. Ligger där innehållslösa, nu som då. Merci, monsieur Jensen, som påstås sjunga på franska. Fast jag undrar. Men du är i mitt svenska blod, iallafall.
"Ta ut glädjen i förskott!" Ett handfast budskap från scen. För visst vore det synd att missa glädjen när den är inom räckhåll. För det är den väl, alltid.

*
Tack Emil, för den svarta hårslingan, för vattenglaset som mirakulöst står kvar upprätt och för det fasta greppet om oss i publiken. Vi gillar att bli förförda och att få dig i blodet, igen.