Emmas kamp <br>mot sig själv
"Vad var det jag sa, du klarade det Förstår du nu att det inte är bra att äta. Alla gillar dig. Du är hjälte. Några kilo till bara, sen har du allt.Framgångsrik och smal. Smalare gör dig snabbare. Mer guld, mindre mat. Fler kommer att tycka om dig".
I "Simmar-Emma" berättar Emma Igelström (tillsammans med journalisten Carina Olofsson) om sin långa kamp mot bulimin. Hur hon hetsåt och kräktes, tränade som en besatt och var mager, muskulös, framgångsrik - och mycket sjuk.
*
Emmas bok är en svart berättelse om en ung kvinnas privata helvete. Svårast att läsa är de avsnitt i dagboken där hon hatar sig själv.
Emma Igelström har alltid varit en, som det kallas, högpresterande tjej.
Duktig i skolan, duktig i idrott. Hon tyckte simning var kul och fick mycket uppbackning från föräldrarna. Hon var Underbarnet från Karlshamn när hon som 14-åring vann sitt första svenska mästerskap på 50 meter bröst. Plötsligt var hon en i vuxenvärlden, kom med i A-landslaget och vann sitt första EM-guld.
Idag vet hon att hon inte alls var mogen för den yttre pressen. Hon var inte färdig att lämna tryggheten och den sociala kontrollen hos mamma och pappa för att stå på egna ben vid femton år, när hon flyttade till Helsingborg för att utvecklas som simmare.
Där fanns förbundskaptenen Hasse Chrunak, som blev en av de viktigaste personerna i Simmar-Emmas tidiga liv. Det var också han som sade:" Du är inte för tjock om du jämför dig med dem på skolgården, men för tjock för att bli bäst i världen."
Fixeringen vid vikt, mat och bantning fanns överallt. Emma tränade, svalt och började kräkas när hungern första gången övergick till ett besatt ätande.
*
Bulimi är en hemlig, mycket ensam sjukdom. I Emmas fall spräcktes hemligheten via massmedia, vilket inte gjorde situationen lättare. Alla visste, alla tittade, Emma ljög. Hon visste att hennes tränare Martina Aronsson höll koll på henne, liksom föräldrarna och dåvarande pojkvännen.
Idrottspsykologen Olle Anfelt fanns också i bakgrunden. Men hon lurade dem alla.
Den stora kollapsen kom vid VM i Barcelona 2003 och till sist insåg Emma att hon måste skiljas från någon av sina två passioner: simningen eller bulimin - eller båda.
Hon erkände för sina föräldrar hur illa ute hon var. Hon hade tur och fick plats som dagpatient vid Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby.
Behandlingen tog månader. Hon fick hjälp med att bryta ned tankemönstren omkring mat och hon fick lära sig att sluta kräkas, ett dygn i taget.
Emmas livsmål som simmare hade varit att vinna 100 meter bröst vid OS i Aten 2004. Den dagen satt hon ensam hemma i soffan med te och mackor och väntade på ångest och förtvivlan. Men hon grät inte, hon kräktes inte. Hon klarade det. Idag har Emma Igelström hittat tryggheten i Göteborg, i en pojkvän, i ett jobb på bank. Hon har slutat simma.
*
85-90 procent av alla inom idrotten som drabbas av ätstörningar varje år är tjejer. Självklart är det inte alltid idrotten som är boven. Med idrottsrörelsen har ett stort ansvar, som den hittills inte axlat, anser Emma.
Hon säger inte att hon är frisk från sina ätstörningar idag, men hon är tillräckligt stark för att kunna hantera sjukdomen.
Så jobbar vi med nyheter