En avslöjares memoarer
Tiden går. Nu har IB-avslöjaren Peter Bratt blivit gammal nog för att ge ut sina memoarer. Slentrianmässigt föreställer sig läsaren att möta en tuff grävande journalist.
Foto:
Men en sådan läsare blir minst sagt överraskad. Boken inleds - och avslutas - med en öm och vemodig historia om den stackars ömhetstörstande katten Tassan. Katten tas om hand men försvinner för att aldrig återkomma. Vart ska nu detta ta vägen?
Men Bratt visar sig vara en driven memoarförfattare som vet vart han vill föra läsaren. Katthistorien anger tonen. Livet igenom tycks Bratt ha varit en känslig och extremt självkritisk person. Han avskydde de offentliga framträdanden han tvingades till. Alltså raka motsatsen till en "hårding".
Han förstår knappt själv varför han gång på gång utsatte sig själv och sin familj för oerhörda risker genom sina avslöjanden. Risker inte "bara" genom att det kan vara farligt att utmana etablissemanget. En grävande journalist kan så lätt hugga i sten och i värsta fall göra bort sig fullständigt, mista jobbet och bli utfrusen.
*
IB-avslöjandet gjordes 1973 på Palmes tid. Den gamle kompisen Håkan Isacson, som får ett porträtt i helfigur i boken, hade matat Bratt med historier om en hemlig säkerhetstjänst - IB - som skulle arbeta åt den socialdemokratiska regeringen. Otroligt, men Isacson hade fotografiskt minne och arbetade själv inom organisationen.
Avslöjandet gjordes i FIB-Kulturfront där både Peter Bratt och Jan Guillou skrev. Det väckte förstås sensation men mästermanipulatören Sven Andersson sade att allt var lagligt och affären självdog.
Då skrev Bratt boken "IB och hotet mot vår säkerhet" med hjälp av Isacson och i den står olagligheter som spön i backen. IB:s kommunistspioner på arbetsplatserna dokumenterades. Vänsterungdomar som beundrat Palme för hans Vietnamengagemang gick ut i en jättedemonstration mot honom.
Ännu värre var att partisplittring hotade med Hermansson som populärt andrahandsval. Palme - som i själva verket haft IB som sitt skötebarn - blev rasande och gjorde misstaget att ta till storsläggan. Bratt och Guillou häktades och dömdes till fängelse för spioneri!
Nu ville Guillou, Myrdal och Kerstin Ostwald på FIB-Kulturfront att Bratt skulle ta upp kampen och överklaga. Bratt vägrade - han ville ut och hem till fru och barn.
Snart började Bratt tvivla på de revolutionära kamraternas uppriktighet. Varför vågade ingen säga emot Jan Myrdals oändliga predikningar? Idag konstaterar Bratt - med beklagande - att han helt tappat tron på de socialistiska visionerna.
*
Nästa avslöjande kom istället i DN. 1977 briserades bomben att justitieminister Lennart Geijer var horkund och alltså en säkerhetsrisk. Säpochefen Carl Persson hade varnat Palme. Denne dementerade och ingen, inte ens Bratt, kunde tänka sig att landets statsminister ljög.
DN bad om ursäkt och Bratt var ute i kylan. Den journalistiske hjälten hade förvandlat sig själv till "en kloakråtta med gula betar" som Palme så hämndlystet uttryckte saken.
Långsamt , långsamt kom Bratt tillbaka. Nya stora uppdrag på DN väntade. Till slut fick han rätt om både IB och Geijer. ÖB Gustavsson och gamle Säpochefen Persson valde honom för sensationella förtroenden. Den senare gav honom ett märkligt dokument om Palme. Bratt var luttrad och valde att tiga. I boken finns allt med.
*
Alkoholism drabbar många journalister och Bratt blev ett elakartat fall. Mästerligt beskriver han de olika faserna. Jag har aldrig läst något så uppriktigt och samtidigt så klargörande.
Frågan återstår: Hur kunde Bratt våga sig på så vådliga avslöjanden? Läs titeln på boken en gång till: "Med rent uppsåt". Bratt framstår på gott och ont som en något verklighetsfrämmande moralist. Kommen från högborgerliheten känner han sig främmande inför arbetarklassen särskilt när den inte lever upp till hans socialistiska ideal.
När han stöter på maktens fetaste lögner måste han slå till, kosta vad det kosta vill.
Så jobbar vi med nyheter