Den perfekta sommarboken har kommit ut, och det är inte ännu en trött deckare. Ge i stället Pamela Jaskoviaks nya diktsamling "Regnet och gräset" en chans som semesterläsning.
Det är alltid roligt när det kommer ut en ny svensk diktsamling med en berättande ansats. Pamela Jaskoviak debuterade 1995 med "Svart tulpan", en titel som skvallrade om att hon redan från början hade ett utvecklat sinne för både färger och växter i sin poesi. En tendens som är ännu starkare i hennes nya bok.
Hon är bra på att fånga stämningar. Den här gången är det den svenska sommaren som får flytta in på sidorna, och särskilt den ljusa sommarnatten då något övernaturligt tycks lura där i skogsbrynet bortom åkern.
Det är fullt av växtlighet, färger och dofter i Jaskoviaks dikter. Den första sviten "Regnet" tar sin utgångspunkt i en sommarscen, men det är långt ifrån någon idyll poeten skriver fram. Det finns en oro under ytan. Redan på första sidan talas det om barnskrik och tårar. "Någon har dött".
Den här sorgen präglar hela diktsamlingen. Men det är inte någon stillsam melankoli. Jaskoviak drar på med hela känsloarsenalen och är inte rädd för att bli patetisk. Det är bra. Befriande anspråksfullt, skulle man kunna säga.
Ibland är hon däruppe och fajtas med de vilda metaforernas okrönte mästare i svensk poesi, Bruno K Öijer, men hela tiden på sina egna villkor:
TV-skärmen lyser
en fyrkantig sjö
en mörk bassäng
Sov nu
med tänd lampa
Barnen vaknar och gråter
Jag omsluter dem som en husvagn
som telefonen ringer
ett nattligt samtal
Pamela Jaskoviak är en poet som inte är rädd för metaforer. Hon lägger lager på lager, som en konstnär som målar i olja. Det är också en väldigt fysisk, kroppslig poesi.
Den andra sviten "Gräset" består av treradingar. Den stränga formen manar till ett sparsmakat läsande. En dikt i taget, smaka på orden. Ett smakprov:
Lupinens händer
Nykläckta i vägkanten
Vi går mot huset
Och den plötsliga döden? Den återkommer först på sista sidan, en avslutande avdelning med rubriken "Efter regnet". Där den allra sista raden kommer som en kalldusch: "den bleka dag i askträdets skugga då min lillebror låg drunknad i regnvattentunnan".
Jag läser "Regnet och gräset" både som ett sorgearbete och som en hyllning till det stökiga, oregerliga livet. Till allt som växer och ska klara sig självt. Till barnen och växterna. Och till sommaren.