En bild av armodet i Norrbotten

Gerda Helena Lindskog har bott i Sveriges alla hörn. Förutom kärleken till Gotland, som hon också delade med pappan som var präst och lärare, och mamma Britt G Hallqvist, författarinnan som växte upp här på ön, har hon fått uppleva landets alla skiftningar och kulturer.
Hon är född och uppvuxen i väst, närmare bestämt i Alingsås, studietiden tillbringade hon i Lund och sedan blev det många år i Norrbotten innan hon på heltid återvände till sina ungdomssomrars Gotland år 2000.
Numera har hon blivit författare på heltid och det är framför allt de 26 åren i Norrbotten som nu återspeglas i hennes författarskap. Hon har grävt sig ner i de fattiga barnens verklighet i Norrbotten, först med boken "Vid svenskhetens nordliga utpost - om bilden av samebarnen i svensk ungdomslitteratur" och nu den alldeles färska "Snölandets fattiga ungdom till hjälp - om Norrbottens arbetsstugor för barn 1903-1933".

Skrivandet pockade på
- Det var mina egna skrivprojekt som pockade på och som fick mig att sluta som verksamhetsledare vid Författarcentret efter nästan fyra år, säger Gerda Helena Lindskog.
Under sina år i Norrbotten hade hon forskat och blivit intresserad av arbetsstugorna i Tornedalen och ville berätta om dessa barns villkor.
- Men här finns också en mycket intressant kvinnohistoria ett berätta, säger hon.
Arbetsstugorna började byggas efter nödåren 1902-03 och finansierades av bidragsgivare söderut och hela verksamheten var beroende av hur sörlänningar tyckte och tänkte.
- Därför upprätthölls bilden av "eländet" i norr för att kunna samla in medel. Men jag tar inte ställning i boken, jag vill försöka förmedla en bild av hur det var, en sorts kollektiv biografi, som kan väcka många motstridiga känslor, säger Gerda Helena.
Redan vid 1900-talets början fanns protester mot verksamheten att inrätta dessa arbetsstugor, hjälp till självhjälp, där husslöjden var navet i arbetsstugornas verksamhet.
- Många menade att armodet i norr var överdrivet, det såg likadant ut för de fattigaste i resten av landet. Men här utnyttjades pengar söderifrån för att få in pengar till skolorna i Tornedalen där försvenskningen av tornedalsfinnarna hade inletts.
Fler författare än Gerda Helena har skrivit om den processen, exempelvis Katarina Kieri och Mikael Niemi.

Engagerad författare
Den nyutbildade bibliotekarien Gerda Helena Lindskog kom till Norrbotten 1973 där hon stannade 26 år. Här gav hon ut ungdomsromanen "Benjamin dansar inte" och hon blev medlem av Författarförbundet Nord där hon senare blev ordförande. Hon jobbade många år som länslitteraturkonsulent och skapade samarbetsprojekt mellan författarna i Barentsregionen.
Numera delar hon kärleken till Norrbotten med kärleken till Gotland. Familjen bodde i Vägume under några somrar på 1950-talet, direkt efter utbildningen till bibliotekarie arbetade hon något år på biblioteket i Visby och tillsammans med sin man Stig har hon tillbringat varenda sommar på ön sedan mitten av 80-talet.
- Jag hade bestämt att flytta tillbaka till Gotland om det blev någon ledig tjänst och så blev det ju när jag började på Författarcentret. Därefter blev det några mellanår i Lund igen innan jag flyttade tillbaka till Visby 2007.
- Numera kan jag ägna mig åt min största glädje på heltid - att skriva. Att utnyttja det svenska språket. Och så älskar jag att läsa gamla brev!

En tredje del
Gerda Helena har planer på en tredje del om barnens situation i Tornedalen och om arbetsstugorna.
Kanske en intervjubok med sörlänningar, om de som var med och skapade bilden av samerna och folket i Tornedalen, ett ämne som intresserar henne mycket.
- Exempelvis om hur, och vilka gotlänningar, som engagerade sig i hjälparbetet till arbetsstugorna, de som exempelvis bildade syföreningar och sedan skickade pengarna till Norrbotten.
Arbetet med den nu nya boken har tagit fem år och det är ett enormt arkivmaterial hon gjort djupdykningar i. Och det har givit henne en insikt som hon inte tänkt på tidigare.
- Som sörlänning och medelklass hade jag varit en av de som engagerat mig för arbetsstugorna i Norrbotten och jag hade säkert varit en av de kvinnliga frivilliga som rest upp för att jobba som föreståndare i någon av stugorna.