En blandning av känslolägen

ETT PAR HAR sex på en säng. Hon njuter högljutt, han pratar pensionssparande: "Banken sa att jag skulle ha två fonder ifall den ena inte skulle gå bra. Båda har inte gått bra."

Foto:

Kultur och Nöje2007-11-09 04:00
En lärarinna bryter ihop i sitt lågstadieklassrum: "Min man kallar mig subba." Barnen tittar på: "Vad är det för något?" Sedan kommer ett par som köper mattor, en avrättning, en begravning där orkesterns trummis blir överentusiastisk och en spårvagn som är destinerad till Lethe, glömskans flod.
Roy Andersson, för det är han, har gjort lika mycket för Sverigebilden utomlands som Fellini gjorde när han intalade världen att Italien är ett folk av viftande rödvinsromantiker som klättrar upp i träd och vrålar efter kvinnor.
Andersson fortsätter att smyga runt i lysrörsljuset från "Sånger från andra våningen" och fortsätter måla upp en bild av ett Sverige där ingen håller hissen för den som kommer springande, där någon annan alltid tar din plats i kön, där vi inte släpps in i regnskyddet när det vräker ner och där vi, till och med när vi älskar med varandra, känner oss tvungna att placera pengar som vi kanske har och kanske inte.
Där människorna kokats ner till en fond av melankoli, ofrivillig tystnad och oförmåga att nå varandra.
Och sorg. Inte minst sorg.
"Du levande" handlar om vad vi gör av vår stund på jorden, den lilla tid vi leva här. Den konstaterar lugnt att vi inte behandlar varandra särskilt kärleksfullt och berättar saker för oss om våra liv som vi kanske visste och kanske inte - men dess stora styrka är att den gör det på ett sätt som är så opretentiöst, så oförkonstlat och, inte minst, med så mycket humor.
Den är formligen marinerad i Roy Anderssons helt unika blandning av känslolägen som gör att du kan sitta med tårar i ögonen medan din bänkgranne gapskrattar - och i nästa scen är rollerna ombytta, du kastas mellan olika stämningar som en överrumplad jolle i känslostormen.
Den ledsna Anna i baren drömmer att hon gifter sig med Micke Larsson, gitarristen i Black Devils. Det blir en gitarrdröm i bröllopskläder, kärleken övervinner allt och sätter lägenheten, hela huset i rörelse, köksfönstret blir tågfönster och på perrongen samlas folk och ropar "Anna och Micke, ha det så bra".
"Alla människor var ju så snälla, fastän jag inte kände dem," säger Anna - och där, just där har vi årets allra vackraste svenska filmscen.

På måndag kväll visar Folkets bio Ingmar Bergmans "Djävulens öga" från 1960 i sin serie Måndag med Bergman.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!