En bok om sånt man bara säger

Med romanen Sånt man bara säger visar Helena von Zweigbergk än en gång att hon behärskar att skildra den alldeles vanliga vardagen. Boken handlar om två medelålders systrars och en tonårig pojkes taggiga relationer och om deras frustrerade kamp för att värna sin livssfär.
Pojken heter Jonas och är femton år. En vinterdag dumpar hans mamma Louise honom hos sin äldre ogifta och barnlösa syster Susanne i dennas hus på landet. Skälet är att Louise blivit vräkt och drunknar i räkningar hon inte kan betala.
Därmed ställs Susannes dröm om ett år i total avskildhet på ända. Hon har just lämnat sin sambo och hans tre barn, förvissad om att hon aldrig kan bli del i deras gemenskap. Från jobbet är hon utkickad. Pengarna man köpte ut henne med skall ge henne tolv månaders frihet att ägna sig åt sig själv och skita i andra. Så är det tänkt.
Istället kliver den fule, trulige, dyslektiske Jonas genom hennes dörr och sprider smulor och dånande TV-ljud. Inget vill han göra, till skolan som bara är befolkad med idioter vägrar han gå och knappt ett ord säger han, bara föser undan mosterns katt. Men när första natten kommer och han inser att han skall sova ensam på nedervåningen, med kolmörka natten utanför, undrar han ändå om katten kan få vara med honom. Och bland alla teknikens finesser i hans kappsäck skymtar en nallebjörn.
Med suverän blick för hur odugliga vi människor är i våra relationer, driver Zweigbergk sin berättelse framåt. Man känner den såriga bindningen mellan systrarna, där Susanne är den duktiga och Louise den som ständigt virrar till det. Avundsjuka, grundlagd i barndomen, sprutar ur dem. Samtidigt finns den där kärleken där. Önskan att det skall fixa till sig, inte minst för Jonas, pojken som de älskar och inte klarar av. När mamman ställer upp på hans ovilja att gå ut nian, bromsar mostern. Förfärad inser hon att femtonåringen stavar som en förstaklassare och vill få honom att ta tag i skolan och i sitt liv.
Via kringelkrokar som bland annat leder till Kanarieöarna, får man följa turerna mellan de tre huvudpersonerna. I dansen dras Jonas morföräldrar och sociala myndigheterna hemma i Stockholm in. Hur det kommer att gå låter författaren förbli en öppen fråga.