En del överraskningar mitt i tunggunget
Clas Yngström och hans Sky High spelade på torsdagskvällens jazzklubb.
Clas Yngström är utan tvekan en av landets bästa bluesskapare med sitt nya Sky High. Bakom sitter trummisen James Bradley Jr och bandet kompletteras med basisten ”Rockis” Ivarsson.
Foto: Bengan Zettergren
Det började ändå lite tamt och knyckigt, korta låtar där det nya kompet, basisten Uffe "Rockis" Ivarsson och trummisen James Bradley Jr, knappt hann börja svänga innan det var klart. Och så var det inte allra bästa ljudet, gitarren drunknade i trummorna vilket resulterade i allt för hög ljudvolym som störde även om det visade sig att Bradley Jr var en gudabenådad trumslagare.
Clas Yngströms nya Sky High har lagt tonvikten på den tyngre och rockigare bluesen och arvet efter Jimi Hendrix och Cream ligger dem varmt om hjärtat, men det hindrade inte bandet att spela även en gammal Shanes-klassiker från senare hälften av 1960-talet, "Blue, blue Feeling".
*
Andra setet av torsdagskvällens Jazzklubb på Munkkällaren i Visby började egentligen med sista låten i det första, med Hendrix "Highway Chile". Här skapades helt andra vibrationer runt bandet i takt med att kvällens timmar led mot sitt slut.
Tidigare nämna Shanes skulle blivit ett mycket större band om de hade spelat sin låt på det sätt Clas Yngström och Sky High förvaltade materialet.
MTVison ("Empty vision"), "I ain´t beggin", "Don´t move". Låtarna radades upp på ett band och Clas Yngström skapade häftiga distorsioner med gitarren och nu fungerade allt tillsammans med bas och trummor. Och så spelades en och annan lugnare låt så att publiken skulle återfå andan emellanåt.
*
Clas Yngström har vi tidigare hört i många olika konstellationer, inte minst när han var här och spelade sitt Hendrix-program med Storbandet - en oförglömlig konsert på Roxy.
På en klubbspelning, som denna på Jazzklubben, finns det något genuint i det lilla formatet, enkelheten med gitarr, bas och trummor, som får musiken att svänga fortare. Inga åthävor eller konstigheter, bara fullt ös!
Och så lite överraskningar i programmet, en "All along the watchtower" som maskerats nästan till oigenkännlighet, eller en soullåt instoppad mitt i tunggunget.
*
Och det blev fyra extranummer innan publiken släppte ner bandet från scenen och ännu en gång fick visbypubliken höra en av herr Yngströms parad-cover, Jimi Hendrix´ "The wind cries Mary". Efter "One more beer" var allt över, för denna gång.
En helkväll för bluesälskare, även om ljudvolymen var satt på bristningsgränsen.
Så jobbar vi med nyheter