En drottnings många ansikten
Få svenska kvinnors liv har blivit så ordentligt genomtröskat som drottning Kristinas. Nu lägger historikern Peter Englund ytterligare en bok till "expertkunskapernas fotnotsprydda massgrav". "Silvermasken" heter den.
I motsats till "Den oövervinnerlige", där han skrev om tiden efter Kristina på närmare 800 sidor, är den här boken relativt tunn, 178 sidor. Att Englund kokar ner en så komplicerad människas liv till ett koncentrat kan kanske göra henne mer lättillgänglig. Men inte lättare att förstå. Minnesteckningen är gjord på uppdrag av Svenska Akademien, där han är medlem.
*
Fakta är kända: Kristina, född 1626, förlorade sin far, krigaren Gustav II Adolf, när hon var sex år. Modern Marie Eleonora sörjde sig galen och Kristinas fostran till drottning lades på rikets lärde män. Hon uppfostrades på ett manligt sätt och blev myndig regent 1644, abdikerade tio år senare och konverterade till katolicismen 1655, 29 år gammal.
Hon var beläst, öppen för ny vetenskap, kultur och andra religioner. Bara hennes teologiska bibliotek rymde över 5 000 verk (varav många krigsbyten).
Hon var en intrigerande, skicklig maktspelare och förhandlare. Hon skrev oerhört mycket; brev, essäer, maximer och sin egen självbiografi där hon slutligen steg fram som "Den Fromma", med allt tillrättalagt och polerat intill livslögnens gräns, som Englund uttrycker det. För särskilt from blev hon aldrig.
*
Abdikationen var inte hennes mål, inte heller att bli katolik och bo i Rom. Hon ville fortfarande ha makt och härlighet, men inte inlåst i det dubbla fängelse som utgjordes av den svenska tron och stormaktstronen.
Hon ville inte underordna sig, ville inte bli maka och mor. Självständighet, säger Englund, var hennes yttersta mål.
Religionen var en självklarhet denna tid och den rätta tron var protestantismen, i vars namn hennes fader krigat och gjort Sverige till en maktfaktor i Europa. Övergång till katolicismen var sedan 1617 belagt med dödsstraff och katolicismen kallades "alla lasters träckpöl", "apspel" eller värre.
Och så denna unga drottning, som i smyg träffade jesuiter från Rom, hemliga agenter för katolicismen, som spelade ett högt spel med riksdagen 1650 för att få sin kusin som arvfurste och själv kunna lämna tronen, försäkrad om ett underhåll. Men brist på pengar förblev hennes svaga punkt liksom det faktum att hon, trots allt, var kvinna och en rätt krävande sådan.
Och kärleken då? Att hon hade nära relationer med hovdamen Ebba Sparre och den celibatsvurne kardinalen Decio Azzolino är väl belagt. Men hur fysiska de var får vi nog aldrig veta.
Så jobbar vi med nyheter