En familj på väg mot sammanbrott

Du älskade alltid pappa mest.
Hennes hjärta slutar nästan slå när hennes äldste son konstaterar det: att hon egentligen aldrig älskat dem, de två sönerna.
Hon har inte fött dem. Men visst har hon älskat dem? Visst har hon försökt? Eller är "kärlek" bara ett ord precis som "förälder", ett töjbart begrepp som man kan lägga in vad som helst i?
Astrid Flemberg-Alcalás "Och vet inte vart" är en hjärtslitande roman om Anna och Sal som adopterar två små pojkar, två bröder på tre och fyra år (eller mer) från ett barnhem i Colombia. Den är delvis självbiografisk.
Anna och Sal hade varandra i många år, tätt intill, i ett levande och kärleksfullt förhållande. De vill ju ha barn. Två och två blir fyra. Men en familj?

*
Om pojkarnas bakgrund och första år vet de ingenting när de kommer till barnhemmet. De ser två små skabbkliande och felnärda barn, tuktade av barnhemmets disciplin, gömda bakom fällda ögonlock, barn som kallar henne "senorita" och ska dela hennes framtid.
Den äldste är blygt kontaktsökande, nästan inställsam. Den lille är avstängd och avvisande. Sin första streckgubbe målar han helt svart, i lager på lager. Det är han, José.
Redan innan de flyger till Sverige har de upptäckt att José ibland inte går att väcka ur en djup dvalaliknande sömn. Det är bara början på vad som ska en tröstlös vandring mellan terapeuter, psykologer och andra experter.
Mannen Sal har klippt banden till sin gamla liv efter flykten från den politiska terrorn i Chile. Det finns saker han ogärna pratar om, men som han nu berättar i häftig sagoform för pojkarna som sitter storögda under samma överkast. Bakom dörren står Anna och tjuvlyssnar.
På jobbet som sjuksköterska är hon proffs. Hemma, som mamma, är hon ständigt vilse.
Den lille attackerar henne; sparkar, skriker, slåss och spottar stora loskor i hennes ansikte. Hon kramar, försöker prata, skriker, gråter kinderna nariga. Storebror lyssnar tyst. Hans krita mot papperet har dragit ett enda streck.
Som femåring försöker José dränka sig framför hennes ögon. Han är besatt av döden, sin egen och andras.
På nätterna vaknar hon av en lätt puff på axeln. Miedo. Rädd. Den lilles fingrar kryper och trevar över hela hennes kropp tills hon inte står ut längre och väcker Sal som tar pojken med sig. Han säger att den lille kanske på ett omedvetet plan söker sin mamma? Men han kladdar ju på henne.
Hon kan inte skoja och leka som Sal. Det är tyst vid köksbordet när de ritar och bygger kartonghus, tyst i väntan på pappa och lekarna, på mannen som ska låsa upp hennes fängelsecell.
Familjen går mot ett kollektivt sönderfall.

*
"Och vet inte vart" är en smärtsamt uppriktig berättelse om en familj i helvetet, berättad helt utan sentimentalitet, men med stor och djup förtvivlan. Med skoningslöst öppna ögon och med utsökt känsla för nyanser och detaljer beskriver Astrid Flemberg-Alcalá det som händer. Oftare betraktare än deltagare. Det måste ha varit enklast så.