En familjs hemliga liv
Ingen vet väl riktigt hur det börjar, när det normala övergår till någonting som alla skäms för men inte kan göra någonting åt, när skammen tar över och förändrar en familj. Med utgångspunkt från sitt eget liv har Karin Thunberg skrivit "En dag ska jag berätta om mamma", en bok om en sopmamma, en som aldrig kunde kasta någonting, som gömde i enebuskar och skåp, som grävde ner och försökte glömma bort.
Foto:
Dotterns arv blir skulden, när förtrolig självklar kärlek till en mamma förändras av ilska, förnekande och avstånd. Skulden för att hon själv svek.
*
Mormor städade och skurade ur sig frustrationen i ett instängt äktenskap. Mamma skrev listor över allt hon skulle göra - någon gång, någon dag. Ibland låg hon i sängen som en båt som drivit till havs, oförmögen att prata trots barnets hjälplösa klappar och gråt.
Hon var barndomens kärleksfulla tröstare, tryggheten i natten. Men också den vildögda, ångestsvettluktande och aviga, som bara hade ork och tid för sitt eget hemliga liv.
Med mammas journaler från psykiatrin i ryggsäcken åker dottern hem till ön i den blekingska skärgården, till barndomens stigar och sommarstenar. Bara här vågar hon läsa. Men svaren finns inte i några papper. För varför skulle modern ha berättat för läkarna?
Många andra barn lever i samma skrämmande och obegripliga verklighet. Regissören Susanne Osten var en av dem. Hon har lärt sig att soporna är samlarnas andra hud, deras skydd mot omvärlden.
Genom att inte slänga någonting bevarar den utsatta människan det enda hon har. Det hon har kontroll över.
Men varför blir det så?
*
Karin Thunberg började berätta om sitt hemliga barndomsliv redan för två år sedan i "Mellan köksfönstret och evigheten", en bok om kärlek, vänskap och om bröstcancer, som tog hennes mammas liv och som sargat henne själv två gånger.
Det är naturligtvis inte viktigt om morfar var lärare eller präst eller om mamma köpte husvagn eller sitt barndomshem för arvet efter mormor. En författares största frihet är att lägga till och förändra. Ändå stör det mig lite att hon nu ändrar detaljer i den historia som redan börjat berättas i största förtroende (känns det som).
Starkt, kärleksfullt och med en åldrande dotters insikt skriver hon om en mamma och en pappa som blev fast i ett liv där mamman i alla fall inte ville vara, men aldrig tog sig ur.
- Rota inte i sånt du inte förstår, brukade mamma säga. Men till sist var dottern tvungen att ta sig ner genom stanken och skammen, rätt ner i hemligheterna.
- Ska jag förstå mer om mig själv, innan det är för sent, måste jag först förstå mer om mamma, säger hon. Och historien är nog långt ifrån färdig.
Så jobbar vi med nyheter