En fartdåres försvarstal

- Det här är lugnt, det. Du sitter som ett frimärke, säger Daniel Sjökvist när han spänner fast mig med fyrpunktsbältet.
Det är i högsta grad sanning. Min överkropp känns limmad mot förarstolens ryggstöd. Jag petar till snabbt på gaspedalen, lite som en skrämd och försiktig high five. Så dyker Daniels högerarm upp i synfältet. Tummen upp. Ett djupt andetag, alla böner lästa. Och så iväg.
Drygt en halvtimme tidigare har jag hittat Daniel Sjökvist i hans garage på gården i Tofta, drygt en mil söder om Visby. Ett garage proppat med motorer, karosser och - monstret. Crosscarten.
Liknande gocart
Basen ser ut som en gocart, men med bastantare däck och med en förarbur. Motorn kommer tydligen från en skoter. 44 hästar. När Daniel drar igång den, likt en utombordare, mullrar den upp som en hotad noshörning.
Bredvid står jag och petar bort smutsen på mina nya tygskor.
Jag ska villigt medge det med en gång: Jag är inget fordonsfenomen. Körkortet togs på tredje uppkörningen. När jag skulle åka till Östersund med några polare förra sommaren, var jag hundra på att motorvägen inte hade någon hastighetsbegränsning.
Daniel verkar ha sett skepsisen i min blick. Känt av oviljan att smutsa ned min bortskämda 80-talistkropp.
- Det är lugnt. Jag har allt du behöver, säger han och öppnar en barack som är placerad bredvid banan, bara någon minut från garaget.
Jag blir tilldelad knäskydd, armbågsskydd, integralhjälm, googles. Och en overall. Där ja. Rustad för strid.
Små steg
Men jag får börja krypa innan jag kan springa.
Innan Daniel plockar fram besten ur sin håla får jag testa på en fiddy bike, ett slags minimotocross. Det är första gången jag kör motocross över huvud taget. Och givetvis sticker den ifrån mig när jag vrider till gasen. Men det tar sig. Daniel lägger i en lämplig växel och på bästa söndagsåkningsmanér kan jag inspektera banan på närmare håll.
Gummimur
Den kilometerlånga banan är uppdelad i inner- och yttervarv. Den är välskött och Daniel berättar att han sköter om den varje dag. Som en boa constrictor slingrar den sig i ett myller av snäva kurvor och knepiga passager. Banan är långt ifrån rak. Varje sväng är upphöjd så att föraren kan hålla farten ut ur den. För att skydda från avåkningar, ringlar en kinesisk mur av bildäck runt hela banan.
Det har regnat lite över natten - vilket inte alls göra banan sämre. Snarare ett gyllene läge att få till några smutsiga sladdar.
Två varv på en fiddy bike får räcka. Jag är redo för en åktur med crosscarten. Trodde jag. Tills jag får se odjuret. Det stirrar på mig.
Jag är nöjd, eller kanske snarare lättad, över hur lättstyrd crosscarten är. Bromsen till vänster. Gasen till höger. Ratten ger utslag direkt. Inte som på päronens Fård, där det krävs åtta varv med ratten för att få fullt ställ.
Jag tar det försiktigt i början. Känner mig som ett darrande får, redo att slaktas av den 1 050 meter långa banan. Trots det går första kurvan över förväntan. Andra också. Om man kanske - kanske - skulle trycka lite hårdare på gasen.
Full fart, eller?
När det första varvet är avklarat känner jag mig konstigt nog ganska bekväm. Och det går nog ganska fort.
Men det tycker tydligen inte Daniels meckarkollegor. De sitter på baracktaket, flinar och gör en gest som anspelar på mitt duttande på gasen.
Vakna! Det här håller inte.
Ögonen svartnar. Jag frustar. Horn tar form i min panna. Gasen i botten.
Plötsligt är det inte jag som kör längre. Jag tittar på en film, där kameran är placerad i förarsätet på ledarbilen i Le Mans.
Gas in i kurvan. Gas ut. Var det där en g-kraft? Rakt in i vattenpölen. Torkar bort stänket från glasögonen. Gas igen. Min vänsterfot är inte ens i närheten av bromspedalen. Upp mot backen. Lyfte jag från marken? Troligen. Upp på raksträckan. Maxar.
Frågan är om någon har levt så nära kanten som jag gör i det här ögonblicket.
Men man ska sluta när man är på topp. Jag rullar in mot baracken. Saktar ned. Stannar.
Daniel dyker upp, stänger av motorn.
- Bra att du tog det försiktigt, men du vet att du kan gasa på lite va?

En fartdåres försvarstal

Splash! Grusstänk. Vroom! Bensinlukt. Svett. Adrenalinet pumpar i 180. Låter det som dagen D i Normandie? Fel, crosscart-banan i Tofta – på väg mot nya rekordtider. Då är det lätt att få hybris.