En fasansfull upplevelse - bokstavligt talat
För den som inte är uppfödd på skräckromaner är David Morrells Intrång sannerligen en i bokstavlig mening fasansfull upplevelse.
Oktoberstormen dånar, vattenmassor väller in, trappor rasar och bokens personer dör en efter en på de mest ohyggliga sätt. En hjälte av Rambo-snitt håller alla trådar i sin hand och skam vore det väl annars, eftersom det var Morrell som skapade John Rambo i sin genombrottsbok First Blood 1972, den som på svenska heter Tvekampen. Här heter mannen som utstår och fixar allt Frank Balenger, utger sig för att vara reporter men är egentligen före detta polis och kämpe i Gulfkriget och Irak.
Intrång gick inte spårlöst förbi, när den kom ut i USA. Den fick Bram Stoker-priset 2005 som bästa skräckroman. Jag ruskar på huvudet inför genren och hävdar att det råa våld och de vämjeliga detaljer som hopas inte kan vara annat än nedbrytande. Vad sätter en tonåring emot böcker och filmer av den här typen! Särskilt om den som skriver är språkligt driven som David Morrell, en gång professor i engelska innan han blev författare på heltid.
Liksom andra före honom utnyttjar han dramatiken kring år 1934 då ett USA i ekonomisk kris gick ifrån guldmyntfoten. I sin roman låter han ett helt kassavalv vara fyllt av guldmynt, bland annat några av de extremt värdefulla sist tillverkade från 1933. Valvet finns i Paragon hotell och det är jakten på guldet som driver handlingen framåt.
En professor ger sig tillsammans med några idealister in i det hermetiskt tillslutna hotellet en sen kväll några dagar innan det skall rivas. De är så kallade urbana utforskare som med kamerans hjälp vill dokumentera vad som finns inne i byggnaden från 1901. Se men inte röra är mottot. Men en av dem har tankarna fokuserade på kassavalvets innehåll.
Frank Balenger deltar som reporter men övertar snart ledarrollen. Hans drivkrafter klargörs först långt fram i berättelsen.
Tätt, kusligt, rått stramas spänningen åt efter en upptakt som är löjeväckande lik utflykten i spöktåg på ett nöjesfält. Gangsters dyker upp. Hotellets sedan årtionden döde skapare och ägare, en blödarsjuk man som levde genom att glutta in i andras liv, finns som en olust i trapphus och korridorer. Det gör också en annan människa, intimt lierad med honom och ännu vid liv.
I efterordet berättar David Morrell om sin son som dog i benmärgscancer när han var femton och som ängslades för att ingen skulle minnas honom. Beskrivningen av hotell Paragon, dess exteriör, interiör och inredning är ett försök att konservera minnet. Boken innehåller också litterära och andra allusioner. Men mest är den ett praktexempel på en för mig fullkomligt obegriplig genre.
Så jobbar vi med nyheter