En fattig bondsork från Roma som blev professor vid Harvard

Att påstå att Thure Stenströms livsberättelse är som en saga, det är förstås för mycket sagt. Därtill finns alltför mycket av bister verklighet. Men det är både fascinerande och spännande att läsa hans memoarer i nyligen utkomna "I alma maters tjänst - en Uppsalaprofessor ser tillbaka (Atlantis förlag).
Hur så mycket av slump och tillfälligheter parat med envishet och ett gott huvud kan resultera i att en yngling med dåligt utgångsläge ändå kan hamna i en professorstol.
*
Allt började på bondgården hemma vid Bottängen i Roma. Men 20-talet var en svår tid, gården måste säljas och familjen fick flytta till Visby.
Så det var ett fattigt hem - fattigt både på pengar och på böcker. Att barnen skulle få studera vidare var det inte tal om. Inte heller lillebror Thure skulle få den chansen, tyckte fadern. Men - då slog Thures syster Carin, som börjat arbeta som sömmerska, sin lilla näve i bordet. "Thure skall få gå i läroverket - om jag så skall sy en klänning extra varje kväll!"
Mina tidigaste läroverksminnen blandar sig med en symaskin som går och går till långt in på nätterna, skriver Thure som så snart han bara kunde själv bekostade en stor del av sina studier genom att lära sig spela orgel och ta uppdrag som organist.

*
För en gotlänning är det högst intressant att läsa Thure Stenströms skildringar av livet i Visby under 30- och 40-talet. Om hur hans musiklärare Ludvig Siedberg gav honom "fullkomligt hisnande upplevelser", hur musiklivet, läroverkslivet, krigshotet upplevdes. Om möten med personligheter som Siedberg, Steffen, Ysander, Roosval. Allt mycket intressant och läsvärt.
Sen livet i Uppsala med, som han själv upplevde det, ett "ytligt och fjantigt studentliv". Så framgångarna med gästprofessuren vid Harvard som han dock lämnade efter ett drygt år eftersom han inte stod ut med livet i USA. Och professuren i Uppsala, som ett gäng vänstersinnade som Lars Forsell och Peter Curman försökte stoppa eftersom han skrivit kritiskt om Arvid Rundberg!

*
Ett kapitel i boken kallar han "De mörka åren" med ett förändrat universitet; dels med "byråkraternas svammel och stormötenas gallimatias", dels med ett hårdare klimat och studentrevolt där "pappas pojkar från storfinansen ... unga glopar från Östermalm ... ville lära oss att vårt vetande var tomt och värdelöst".
Men så följer "De ljusa åren" och man möter en glad och nöjd professor som får tid att forska och med nära vänner som Ingemar Hedenius och Lars Gyllensten, tidigare också Herbert Tingsten, Eyvind Johnson och flera andra berömdheter.
Som kulturjournalist har Thure Stenström gjort stora insatser, inte minst med sina drygt 200 understreckare i Svenska Dagbladet. Däribland en och annan med gotländska inslag.
För Gotland har hela tiden funnits kvar i hans sinne. Som medlem i gänget "Gerentz sorkar" och som sommarstugeägare i Kräklingbo, till exempel.

*
Men, som sagt, man kan undra vad som hänt om inte slumpen och tillfälligheterna spelat in. Om inte syster Carin dängt näven i bordet, om han inte fått de "rätta" lärarna, om inte statsstipendier funnits - och om inte klasskamraten och livsvännen Magnus Sjöberg tipsat honom om en Sartre-bok i skylten till Norrbys bokhandel i Visby. En bok där han mötte exsistentialismen - det ämne som så småningom ledde till hans proffessorstitel!
Man kan också undra vad som hänt utan hans envishet och hans motvallskärring-inställning. För när någon sa ja tillräckligt många gånger, då brukade Thure Stenström säga nej - och det oftast med gott resultat.
Boken är välskriven och välformulerad, och läsvärd. Inte minst för att det lyckades så väl för en fattig bondsork från Roma.