En film som behandlar dig som tänkande människa
Du ser amerikansk film där de får varandra. Du ser svensk film där folk säger "ibland kommer liksom bara en sån djup sorg över mig". Du ser fransk film som handlar om att en femtioårig man inte riktigt vet vad han ska göra med sin 23-åriga älskarinna.
Du är nära att ge upp.
Och så plötsligt kommer en film som påminner dig om varför du överhuvudtaget bryr dig. En film som behandlar dig som en tänkande människa, en film som präglas av riktiga känslor. En "Mystic river". En "Traffic". En "Crash". En "Syriana". Nästan alltid en amerikansk film, vilket visar att de kritiker som gläfser om Hollywoods djupa kreativa dalar glömmer dess skarpa toppar.
Jag tror du förstått. "Babel" är en sådan film.
Nordafrika, Mexiko och Tokyo. Terrorskräck, flyktingproblematik och en tonårsflicka som trevar sig fram i sin egen förvirrande sexualitet. Brad Pitt, Cate Blanchett och Gael Garc?a Bernal. Tre berättelser som löst hänger samman, temat föräldrar och barn, en smart kronologi och ett foto som bara kan beskrivas som mästerligt.
Till och med i de starkaste scenerna av explosivt våld vilar ett auktoritativt lugn över "Babel", ett lugn som bara gör den ännu tyngre, mer angelägen.
Alejandro González Iñárritu hyllades rättvist för "Älskade hundar" och lite överentusiastiskt för "21 gram". Den här gången är det svårt att hylla honom nog.
Så jobbar vi med nyheter