"En förbryllande, fängslande roman"
Dess huvudpersoner är två, "världens tuffaste15-åring" Kafka Tamura och den gamle mannen Nakata, som förlorade minnet som barn. Kafka rymmer hemifrån för att leta efter sin mamma och storasyster som försvann när han var fyra. Nakata ger sig iväg för att ställa världen tillrätta. Till dessa båda knyts vardagsmänniskor och udda gestalter.
En virvel av händelser, där det makabra, det fantastiska och det vardagliga pågår, presenteras växelvis. Dröm och verklighet går i vart annat och limbo, gränslandet mellan liv och död, är en av spelplatserna.
Inte det japanska utan det västerländska dominerar. Fragment från Orfeusmyten finns med och Oidipusmyten utgör själva stommen i berättelsen. Kafkas far, en berömd konstnär, profeterar om att sonen kommer att döda honom och sedan ligga med sin mor och syster. På ett sätt uppfylls profetian, på ett annat inte.
Nakata dras oförskyllt in i dramat och blir den som på uppmaning av Kafkas far håller i kniven. Denne fridsamme gamling som varken kan läsa eller skriva men däremot tala med katter, drivs till dådet sedan konstnären rituellt dödat katter framför ögonen på honom för att komma åt deras själar av vilka han tänker skapa en underbar flöjt.
Ni hör hur märklig intrigen är. Och den har många schatteringar och ger oavbrutet referenser till Europisk kultur och historia vare sig det gäller Aristoteles eller Hegel, Beethoven eller Prince, Napoleons soldaters umbäranden eller Adolf Eichmanns planering av judeutrotningen.
Det handlar om kärlek och förlåtelse, om huruvida vi är ansvariga för våra drömmar och om den slingriga vägen till mognad.
Att beskriva boken är omöjligt. Dess incestuösa kärleksscener gör en ganska matt. Dess makabra scener är ibland avskyvärda. Dess fullkomliga förakt för vanlig logik är stimulerande. Och läsvärd för sitt originella sätt att närma sig väsentligheter är den utan tvekan. Men det kryper i mig av irritation över det stundtals minutiösa beskrivandet av vardagen. Man måste ju inte få skrivet sig på näsan var gång personerna tvättar sig och borstar tänderna! Inte heller tycker jag den svenska översättningen lyckats ge liv år det barnsliga språk som är Nakatas.
Så jobbar vi med nyheter