"En förtrollad natt" som förollade sin publik

Att finnas till, är det det samma som att existera? Är existensen bara en dröm? Kan man dessutom drömma samma dröm? Går det en järnväg och tågtrafik förbi Almedalen i Visby? Och eftersom allt ändå bara är en dröm skall jag i drömmen tala om för dig vad jag egentligen tycker om dig!
Det existensiella vrängs ut och in och ställs onekligen på sin spets när Teatergiveriet i onsdags kväll hade premiär på Slawomir Mrozeks "En förtrollad natt" på Fotogalleriet i Visby. Med högt tempo och med humor som tillhygge sattes många stenar i rullning och en del myror i huvudet på en publik som hade riktigt, riktigt roligt under den drygt timslånga föreställningen.
Teatergiveriet ställer med sparsam scenografi, med enkelhet, avskald scenkonst och total anpassning till den lilla teaterlokal som Fotogalleriet utgör, Mrozeks centrala frågor: vad är det "absurda", det korta dramat vi bjuds där framme på scenen eller verkligheten?
Och det är slående att Mrozeks text i den här regin är lika aktuell i dag som när den skrevs för snart 50 år sedan.

*
Den absurda dramatiken utvecklades efter det andra världskrigets slut. Dramatiker som Adamov, Arrabal, Beckett, Genet och Ionesco presenterade pjäser som framställde en värld berövad all mening.
Förebilder var exempelvis Lewis Carrolls nonsensberättelse "Alice i underlandet" och Strindbergs "Ett drömspel", nydanande romaner av Joyce och Kafka och givetvis spelade också andra världskrigets upplevelser in. Vem kunde efter Förintelsen hävda att världen var en förnuftig plats?
Absurdismen hade även kopplingar till den existentialistiska filosofi som formulerades av bland andra Camus och Sartre. Pjäserna förmedlar en känsla av förvirring och ångest, av en mänsklighet som är bankrutt, de ville skildra den mänskliga existensen på ett så direkt sätt som möjligt och skalade bort allt överflödigt från pjäserna: psykologin, samhällsmiljön, historien.
Absurdismens författare ville själva inte erkänna att de hade något särskilt gemensamt, att de bildade skola. Sådana grupperingar tyckte de var - absurda.

*
Nåväl, två män tvingas dela sovrum efter en hektisk dag på konferensen i Visby, de är felbokade och inga andra hotellrum går att uppbringa. När det gäller standarden i det rum där de just skall gå till sängs så finns en del övrigt att önska.
Redan från öppningsscenen genomsyras föreställningen av berättarglädje och vi lär känna de två personerna genom deras personliga förhållande till varandra och den osannolika situation de hamnat i. Deras diskussioner om sängarnas placering under tiden de låter kostymerna falla blir närmast monologer vilket accentueras när en tredje person dyker upp i handlingen, en diffus kvinnlig röst som kanske bara finns i de två männens egna huvuden.
Christer Hall och Stefan Westerlund i de två rollerna håller ett högt berättartempo, allra helst i de ordlösa sekvenserna vilket skapar både dramatisk laddning och humoristiska vändningar. Publiken bjuds verkligen in i deras något sjabbiga verklighet och de delar glatt med sig av mellanrummen, både mellan de fåtaliga resåren i sängarna och i dialogen.

*
Teatergiveriet och Fotogalleriet - som spelar en väsentlig roll i den här föreställningen - har satt upp pjäsen som en första del av ett pilotteaterprojekt med moderna klassiker. Den lilla intima lokalen, det avskalade teaterrummet och dramatiken i all sin nakenhet där de skapar stort utrymme för skådespelaren.
Här kan teatern bli den mest levande alla konstarter - i den stund då skådespelaren möter sin publik och tvärt om. Eller som det står i programhäftet: "Dramat föds alltid i tolkningen... teater är egentligen ingenting annat än gestaltad poesi!"
Det skall verkligen bli spännande att möta Teatergiveriet i detta vitala teateprojekt som knappast har någon annan tillgänglig scen till sitt förfogande på Gotland.