En gotländsk släkts historia på spinnsidan
Towan Obradors roman "Och regnet föll" är en släktkrönika som tar oss med till S:t Petersburg och Gotland under 1700- och 1800-talet.
Författaren har tidigare arbetat som bibliotekarie och barnkultursekreterare på Gotland. Detta är hennes debutroman.
Romanen tar sin början 1783. När vi möter huvudpersonen Anna Sophia Liljeström är hon tio år och bor i Stockholm.
Hon har drabbats av smittkoppor och överlevt, och hennes ansikte är ärrat, märkt av sjukdomen. Anna Sophias mor är död, och när pappan gifter om sig bestämmer han sig för att sända dottern till S:t Petersburg som piga åt skräddaren Joachim Kahlbeck, som också han är nybliven änkling.
Joachim ser det som är vackert och värdefullt hos Anna Sophia, hennes läshuvud och förmåga att ta till sig boklig lärdom.
Han är en fritänkare i Upplysningens anda - tanken är fri och lyfter människan mot förnuft och sköna konster. Skräddarmästaren gör sig en smärre förmögenhet på sin verksamhet. Han köper Pejnarve i Levide, och beger sig till Gotland för att ta gården i besittning.
Några år senare följer Anna Sophia efter som piga åt Joachim. På Gotland blir de förälskade och skaffar barn ihop, och påbörjar ett liv av strävan och umbäranden som prövar Anna Sophias tålamod och uthållighet.
"Och regnet föll..." är första delen i en planerad serie om den gotländska släkten. Romanen är ett resultat av släktforskning i arkiv i Stockholm, Uppsala och Visby. Towan Obrador har lagt till tankar, känslor och tidstrogna miljöer och har på ett övertygande sätt omsatt forskningens knapphändiga uppgifter i levande miljöer och trovärdiga romangestalter.
Det märks att hon har dykt djupt ner i källmaterialet, och hon kan konsten att trolla fram tidsfärg genom att lyfta fram små detaljer, som vad familjen äter till middag och vilka "fritänkarskrifter" de läser.
Min invändning mot romanen är att den är lite för kort.
Det är många år och livshändelser som ska avhandlas på bara 133 sidor och ibland går ett år på bara en sida. Bitvis går det lite för hastigt undan.
Jag kommer ofta under läsningen på mig själv med att önska att författaren hade kunnat vila lite mer i berättelsen och gå djupare in i sina huvudpersoners tankar kring det som händer dem. I
nästa del av släktkrönikan får hon gärna breda ut sig mer.
Så jobbar vi med nyheter