Under perioden 1788 och 1815 skedde omfattande förändringar av Europa. Revolutionen i Frankrike och med den Napoleon Bonapartes inträde på scenen, medförde att krig kom att föras på ett nytt sätt och med andra målsättningar än tidigare. Napoleons krigsstrategi och framför allt hans krigstaktik var överlägsen de gamla stormakternas. Han vann krig efter krig. Erövrade Spanien, nuvarande Italien och stora delar av nuvarande Tyskland. Österrike och Preussen tvingades till underkastelse. Preussen tvingades dessutom till en allians, liksom Ryssland.
I skuggan av dessa krig startade Gustav III krig mot Ryssland. Förlorade områden skulle återtas. Hela äventyret var nära att sluta i en katastrof, men räddades till svensk seger vid ett avgörande sjöslag vid Svensksund.
Det blev fler krig mellan Sverige och Ryssland som bekant, vilka inte slutat lika lyckligt för Sverige. Hela östra delen av landet, intogs av Ryssland och blev storfurstendömet Finland, som bekant.
Författaren Martin Hårdstedt är docent i historia, militärhistoriker och universitetslektor vid Umeå Universitet och har gett ut ett antal böcker i militärhistoria. Här görs inga anspråk på att återge eller referera hans 440-sidiga detaljerade och initierade beskrivning av krigen i Europa under den angivna perioden.
Han besitter en omfattande kunskap om dessa krig och beskriver ingående de inblandades agerande och strategier, allt från gerillan i Spanien till Danmarks vacklande i sitt ställningstagande för Napoleon.
Den svenska politikens kast fram och tillbaka med de olika regenternas inställning, beskriver han ingående. Berodde Karl Johans Bernadottes lama insats tillsammans med Ryssland, Preussen, Österrike och England, i slutkriget mot Napoleon på att han aspirerade på uppdraget att bli kung i Frankrike som Hårdstedt ställer ifråga? Det vet vi inte, men det är en intressant fråga.
För den militärhistoriskt intresserade, är boken en guldgruva vad gäller detaljerna i de otaliga slag som skedde under den period boken behandlar. Bokens läsvärde ökar dessutom av att författaren ger läsaren kontinuerlig insyn i det diplomatiska spelet. Kanske hade det ytterligare höjt bokens värde om detta spel hade getts något större utrymme.
Vissa militärhistoriker fördjupar sig i beskrivningar av vapen och taktik. Det gör inte Hårdstedt. Han balanserar skickligt mellan att bli alltför detaljerad i beskrivning av de många slagen och att skriva politisk historia. Det gör boken intressant och läsvärd även för den som inte företrädelsevis läser militärhistoria. Det hade inte ens stört helheten om han ägnat någon sida åt vapenbeskrivningar. Tillkom det några avgörande vapenuppfinningar under den tiden? Det får läsaren söka vetskap i annan litteratur.
Hårdstedt avslutar med ett kort resonemang om militärteoretikerna den schweiziske militären Antoine-Henri Jomini och den preussiske militären Carl von Clausewitz. Clausewitz´ teorier kom att få betydelse långt efter hans död, som Hårdstedt mycket riktigt påpekar.
Däremot ägnar han inte ett ord om att Clausewitz är så svår att förstå, att även dagens tyska historiestudenter hellre läser den engelska översättningen som är försedd med socialdarwinistiska kommentarer. Clausewitz tes om att kriget är förlängningen av diplomatin, har i den engelska översättningen kopplats till Darwins tankar om att den starke vinner över den svage. Det gör att Clausewitz´ tanke att krig aldrig kan vara en förlängning av diplomatin, men ofta är det, får en omvänd förståelse, att krig kan vara en förlängning av diplomatin. Denna tolkning av Clausewitz lär användas vid officersutbildning i dagens USA.