En hyllning till det långsamma
Och en uppmaning att ta tillvara det som finns inom en, inte ständigt jaga efter omvärldens förväntningar och krav.
Det handlar också mycket om kärlek och lek.
Och det är en sammanfattning av Anna Ericssons liv so far, hennes väg till Paradiset i Anga.
Det börjar i Kuba dit Anna kom som 15-åring då hon reste dit med föräldrarna genom den nordiska arbetarbrigaden i början av 1980-talet. Hon beskriver mötet med landet som en explosion.
- Livet där pulserade och det var inte alls så krångligt som det var hemma. Jag återvände dit gång på gång fram till jag var 18-19 år.
Då hade hon träffat en kille där som hon bodde hos.
- Men då började jag fundera på om det var det jag ville, leva som hemmafru i Havanna och kom fram till att det var det nog inte.
*
Konserten inleds med två karnevalslåtar från Kuba och på scen finns Oskun, kärlekens och flodens gudinna enligt folktron i Kuba. Hennes attribut är solrosor, den gula färgen och påfågelsfjädrar och dessa visar också på en annan viktig del i Anna Erikssons "konsertföreläsning", nämligen att det är full tillåtet att vara både fåfäng och fånig.
- Jag har alltid varit naturromantiker och övertygad om att min prins en dag skulle komma inklättrande genom mitt fönster från björken utanför. Jag gillar björkar och blev helt betagen av teveserien "Värmlänningar" där Anna-Lotta Larsson gick och sjöng mellan björkarna. Det är egentligen döpatetiskt men så är det. När jag träffade Malin upptäckte jag att hon var likadan och det var så häftigt.
Malin Sjöstrand står för scenografin med sina tovade alster, fåglar, blommor och löv. Tillsammans skapar de en konsertlokal av stora utställningssalen i Langska huset i Visby onsdag och fredag nästa vecka. I en föreställning som är en resa genom Anna Erikssons liv men också en hyllning till livet i sig.
- Man måste våga vara vinglig, gå in den där svarta förvirringen där man inte tror att man är något eller kan något.
Tids nog hittar man det som formar och fyller ens person och man vet var man ska hämta sin kraft. I föreställningen symboliserat genom ett vattenkärl och en blues.
*
Efter några år i storstaden landade Anna Eriksson i Anga. Då hade hon mött sin prins, cirkusartisten och pedagogen Wolfgang Weiser. De hade fått "en massa barn" (fem stycken från 2-11 år) och i den gamla affären hittade de en plats att växa, sitt växthus, sitt paradis.
- Här bestämde jag mig direkt att jag ville vara. Jag lärde mig att det långsamma, stillheten, väntan och mjukhet är stora värden och att de behövs för att man ska kunna uppleva deras motsatser, förklarar hon och brister ut i sång om glitter, skimmer, kvitter och sånt som spritter.
Sången i föreställningen är del egen, dels lånad. De egna sångerna är folkvisor, "det blir så när jag sjunger". Bland det lånade finns Beatles och gospeln "Sometimes I feel like a motherless child". Lite karneval, lite blues och lite naturromantik (Ack Värmeland du sköna).
- Det är inte teater, mer som ett samtal, säger Anna.
- Ett spännande och lekfullt möte mellan form och färg och det musikaliska, konstaterar Malin.
Så jobbar vi med nyheter