En konstant pågående dialog om relationer och sex

"2 DAGAR I PARIS" börjar med Julie Delpy på ett tåg genom Europa, och då blir du ju mycket nöjd eftersom just Julie på ett tåg genom Europa är upptakten till två av de bästa filmerna någonsin, sviten "Bara en natt" och "Bara en dag".
Julie Delpy har själv regisserat den här gången, och hon hycklar inte med att hon skaffat pengar till sin film genom att hänvisa till "Bara en..."-filmerna. Alltså får vi Julie i Paris, Julie med katt, Julie som himlar med ögonen och Julie, med viftande armar, i en ständigt pågående dialog om relationer och sex.
Här spelar hon fransyskan Marion, gift med amerikanen Jack (Adam Goldberg som vaknade en morgon och trodde han var Hugh Grant). Deras relation blir, under de två dagarna i Paris, en bubblande gryta av fördomar om amerikaner (är rädda för terrorister), fransmän (har sex hela tiden), män (är svartsjuka på kvinnornas ex) och kvinnor (har sex hela tiden).
Med en stark dialog hade det kunnat bli bra, men i stället får vi ett intellektuellt nonsens, fullt av konstiga fakta och snabba associationer där långt ifrån allt är särskilt intressant. "Bara en natt" och "Bara en dag" präglades av en banal genialitet, men här har Julie Delpy bara fått med sig banaliteten. "Om man bara tar bilder hela tiden är man bara en observatör, man deltar inte". No shit!
Om det finns ett budskap i "2 dagar i Paris" är det att hur mycket vi än pratar med varandra når vi aldrig fram, för vi är för olika för att till fullo inse vad den andre säger, vem hon är, vad hon vill. Det är lika bra att ge upp, och gilla varandra ändå.
(Fan, jag kanske bara hade för höga förväntningar. Jag älskar Julie Delpy. Jag älskar "Bara en dag", den får mig att gråta varje gång. Andra säger att "2 dagar i Paris" är bra, det kanske är de som har rätt?)