En lärare som fångats i sitt eget drömspel

D et är bra att kunna jobba med flera olika saker. I ett växelbruk kan han använda många av sina förmågor.
Joel Lundgren, 32 år, bor i Visby tillsammans med Sofia Wärngård Lang och tvillingdöttrarna Hedvig och Turid. Han tillhör veckopendlarnas skara, just nu inhöstar han massor av applåder på Stadsteatern i Skärholmen. Men han jobbar ofta i Stockholm hamnar, det kan vara han som släpper igenom dig och din båt i Hammarbyslussen. Han kopplar vatten- och avloppsledningar till kryssningsfartygen. Öppnar broar. Om han inte vikarierar som lärare någonstans.
Men nu, i lysande samarbete med regissören Hugo Hansèn från Burgsvik och författaren Jonas Hassen Khemiri, gäller "Fem gånger Gud". En klockrent tonsäker föreställning om kulturella magplask, lösliga förhållande till någon slags sanning och det hemska i att vara ung. Eller medelålders. Eller elev. Eller lärare.

*
"Det är synd om människorna", tuggar läraren, som i alla fall kan sin Strindberg..
"Håll käften, säger du det där en gång till, slår vi ner dej på riktig", säger eleven.
Det är smart. Rörande. Oroande. Man är glad att man inte blev lärare - åtminstone inte dramalärare med förkärlek för Strindbergs "Drömspel" i en tuff förort. Författaren Jonas Hassen Khemiri har utsökt god hand med orden och han har öronen på skaft när han lyssnar in vår tids tonfall. Hans "Fem gånger Gud" fyller Skärholmens stadsteaterscen med begåvad, rapp underhållning, och ett tilltal som når fram till både tonåringen, mamma och mormor.
I centrum står Rolf, en aningens handfallen lärare, insnärjd i sitt eget drömspel. Han tycker att de fyra eleverna ska uppföra "Ett drömspel".
Det gör de gärna, dock inte riktigt som han tänkt sig. De vill vara sin egen Gud, själva skapa sina drömmar om en trygg identitet, i dörröppningen till vuxenvärlden. Drivkraften är skammen över ensamhet, vilsenhet - osynlighet.
Läraren, en urtrist typ i brun kofta och med hopplöst avstånd till sina elever, heter Rolf.

*
Fast egentligen heter han Joel Lundberg och har nyligen flyttat till Visby.
Gemensamhet, kommunikation och kollektiv i skepnad av en fast ensemble - det är väsentligheter i Joel Lundgrens liv. Det är vad han drömmer om.
- Det kreativa, gemensamma skapandet är viktigt. Därför skulle jag helst vilja ingå i en fast ensemble, där vi utvecklas tillsammans. Mitt jobb som skådespelare handlar om kommunikation. Samtal. Konst och kultur är avgörande för demokratin.
Det där har han alltid vetat. Det blev teaterskola i Malmö, teaterscener i Västerås och Växjö, fria grupper. Unga Roma på Gotland, där spelade han "Hamlet" - så har han det gjort.
Han är född och uppväxt på Söder i Stockholm, förankrad i inte minst sin mammas arbetarklass - värderingar där budordet sitter som berg, "man ska göra rätt för sig".
- Mamma tillhör den del av befolkningen som, likt många i Sverige, "klättrat" från arbetarklass till medelklass. Hon var en av klassresenärerna i min släkt, trots att jag själv är medelklass.
- Av pappa? Jag har nog ärvt strävsamheten från min far. Jag tycker om att arbeta. Jag tycker också att det är bra med skatt. Jag tror till exempel inte på sänkt skatt på Gotland som dragplåster. Det finns så mycket annat där som lockar.
- Vi ska betala skatt. Jag har fått så mycket av samhället, att jag vill betala igen. Jag föddes med läpp- och gomspalt och fick som barn och ung mycket hjälp.
En talpedagog ledde in honom på teatervägen, en utmaning för en pojke som inte hade det alldeles enkelt i skolan. Man läspar inte ostraffat, medan man jobbar på att bli vuxen.
Nu betalar han igen, strävsamt och med de redskap han har - som skådespelare. Och slussvakt.

Text och foto: