En lyckad kompromiss
Jazzvänner muttrade. Inte ett saxofonsolo - inte ett trumpetsolo, inte en enda standardlåt och inte en låt i swingtempo. Och ljudet, varför är det så högt?
Hårdrocksentusiasterna suckade - Ett band uppklätt i kostym, var fanns lädret och nitarna? Och ölen, och scenshowen? Och varför ska man sitta still och lyssna? Och ljudet, varför är det så lågt?
Jo, lite scenshow fanns det. En rökmaskin, som när den provkördes innan konserten utlöste automatlarmet och fick räddningstjänsten att rycka ut.
Det fanns alltså mycket att överbrygga, och visst lyckades man eftersom det blev stående ovationer efter en lång konsert med två extranummer. Att det blev succé beror till stor del på huvudpersonen själv, Patrick "Palten" Jonsson, ett geni i konsten att möta en publik. Han inledde konserten som den sopgubbe han gestaltat i Gotlandsrevyn. I containern satt Gotlandsmusikens saxofonist Bernt Eklund och det blev en komisk inledning på konserten. Hårdrock är annars gravallvarlig, men lördagens konsert behöll glimten i ögat från början till slut.
Gotlandsmusiken har en gång tidigare upplevt något liknande, när Clas Yngström var solist och storbandet tog sig an Jimi Hendrix musik. Men den gången hade arrangören Mats Engström transponerat Hendrix gitarrock till snygg storbandsmusik. Den här gången var det annorlunda, arrangörerna Bernt Eklund, Per Olov Ukkonen och Mats Nilsson lät Van Palten göra sin grej - grunden var fortfarande tung rock. Istället tryfferade man låtarna med blås, främst i refrängerna.
Några gånger tog arrangemangen rejäla grepp om musiken. Monster Magnets "Space Lord" började med sång och ståbas, följt av läckra tromboner innan hårdrocköset tog över. Likaså Deep Purples "Hush" innehöll ett spännande mellanspel med blåssektionen. Och i Van Halens "Panama" fick blåsarkvintetten utrymme för en kort stund.
Att Van Palten (förutom Palten även Magnus Jonsson - bas, Nicka Hellenberg - trummor, Kenneth Waernquist - gitarr, och Magnus Lydahl - klaviatur) har amerikanska Van Halen som förebild hörs på namnet. Naturligtvis fanns två av förebildernas största hits med på programmet - "Jump" och Van Halensångaren David Lee Roths version av "Just a gigolo".
Konserten innehåll några stickspår också. Något skulle jazzvännerna ha, så förstärkta med Bernt Eklund på saxofon spelade Van Palten Yellen/Agers "Big Bad Bill". Ännu mer oväntat var Kenneth Waernquists och Magnus Lydahls version av "Duelling banjos" - där banjon var ersatt av synt.
Arrangörerna pratade innan konserten om en fortsättning, kanske inom ramen för Rikskonserter. För min del önskar jag en uppföljning i sommar - lördagens konsert blir perfekt i krogmiljö, där publiken står upp med dansskorna på.
Så jobbar vi med nyheter