En lysande debutroman

När en ung människa tar sitt liv slutar det normala att existera för dem som blir kvar. Pär Östlings roman "Vi faller" handlar om sådan omvälvande sorg, om att förlora fotfästet.
Men också om lerig vardag i en liten håla i Hälsingland, om konsten att kasta yxa, om en katt som studerar stjärnhimlen, om gubbsnacket i hetbastun på fredagar och om hur svårt det är att svetsa ett rostfritt kors med en stiliserad ros till sin dotters grav.
"Vi faller" är en lätt flytande, jordnära (i ordets mest positiva bemärkelse) berättelse, med en del lite mystiska inslag. Sammansatt alltså, som författaren, gissar man.
Pär Östling presenteras som litteraturvetare och smed, 36 år gammal och bosatt utanför Bollnäs. Det är hans romandebut.
- Men gosse, du klarer dig bra, som de skulle säga i byn Bofara, där alla pratar hälsingemål. Detta måste vara en av vårens bästa svenska böcker. Säger jag.

*
Bofara har ICA, datastugan och bastun. När Pizzerian Lonesome Rider bjuder på Zeb and His Dixie Rebels är det hajfenornas natt på bilarna och i frisyrerna. Annars händer just ingenting.
Utanför själva byn bor Karl och hans dotter Carina, som är i övre tonåren och inte orkar med sig själv eller någonting annat. Lat, fet och ful är hennes betyg på sig själv och ingen förstår nog hur djup svärtan är inom henne.
Karl är köttbonde och föder upp magnifika Charolais, sen frun Lena lämnat honom för en annan man och han sålt mjölkkorna. Sonen Gustav är lärare och har egen familj.
Karl lever i nuet, inte som bondefossil med gammalt rostigt skrot i alla lador. Han gillar maskiner, nya maskiner och bilar, och i köket blänker espresson ikapp med brödrosten, bred som en foderbinge och med krom som en Cheva Impala.
Han skyfflar papper framför datorn och på nätterna svävar han ibland iväg på datavågorna med drömmen om att bygga upp Sveriges nordligaste fikonodling och fjärilshus.
Till gården kommer också Petur, en blek 15-åring med knutiga skärsår på kroppen, för att bo i stödfamilj. Han blir viktig för Carina, som också hittar en vän i dottern på pizzerian, Ayshan.

*
Att folket i byn pratar dialekt känns självklart, liksom att Karl går igenom gårdens ekonomi med kvigorna när han ger dem det sista för kvällen, innan han sätter på David Bowie eller Dolly Parton på den stora surroundanläggningen i ladugården. Djuren orkar verkligen lyssna, tänker han.
Snöiga vargspår rinner runt Digerberget och isharpan spelar över ålamörkret när Karl och Carina åker skridsko på den blankfrusna sjön Flugen. Det glöder i cirkeltecknet på hällristningen ovanför Kvarnfallets ismassor på julaftonskvällen.
Här finns en sorts självklar närhet mellan människa och jord, mellan djur och människa. Men mellan människor kan finnas ett svart slukhål, där kärleken rinner ner utan få riktigt fäste.