En moders farliga liv

Hon föddes som Donna Topen i Surrey i Storbritannien av skotska föräldrar. Numera är hon känd som Donya al-Nahi, kvinnan som hjälpt flera kvinnor att återförenas med sina barn. Hennes andra bok heter "Ingen tar mina barn".
Det var precis vad hon själv råkade ut för, när hennes man tog de två yngsta till Irak. Hon såg inte tecknen; att han började gömma undan kläder, skaffa pass och förbereda flykten. Hon var själv upptagen med att hjälpa andra och ge intervjuer.
Donya har blivit mycket känd i Storbritannien och ett par av resorna finansierades delvis av ett TV-bolag.
Hon berättar rätt öppet om sitt liv, som var äventyrligt också innan räddningsaktionerna började. Hur hon följde med en ung kärlek till Jordanien och konverterade till islam, 17 år gammal. Hon åkte till Tunisien, träffade en man, men flydde från bröllopet. En förmögen man från Saudiarabien köpte henne hus i London och lät henne behålla kreditkortet även sedan han åkt hem. Hon påstår själv att hon shoppade för 750 000 pund.
Näste man var från Cypern. De gifte sig, fick en son, men Donya höll på att tråkas ihjäl. Hon tog sonen och flyttade hem till Storbritannien. I korthet.

*
29 år gammal träffade hon Mahmud som jobbade på en restaurang. De gifte sig och fick i rask takt tre barn. Hon var mamma på heltid när hon mötte sitt första fall, en kvinna vars barn fanns hos pappan i Libyen. Efter den barnräddningen spreds ryktet och hon gjorde flera djärva och farliga expeditioner, varav en resulterade i några veckors fängelse i Dubai. Hemma tog hennes man om barnen.
En mor ska aldrig skiljas från sina barn, hon upprepar det som ett mantra, trots att de barn som skulle hämtas hem vid ett par tillfällen inte kände igen sin mor eller verkade känna någon längtan efter att bo hos henne.
Under två resor för att rädda sina egna barn hade hon med sig sina två äldsta in i riskabla zoner och krigsskådeplatser; Beirut, Damaskus, Iran.
Visst, det är en spännande (och något cynisk historia) som Donya al-Nahi berättar. Rent litterärt är boken inget mästerverk. Hennes spökskrivare, Eugen Costello, tycks inte ha lagt ned någon större möda på texten. Flera av kvinnorna utlämnas rätt rejält och Donya själv framstår inte som direkt - sympatisk.
Hon kan vara det enda hoppet för djupt förtvivlade kvinnor i den här svåra situationen. Personligen skulle jag nog fundera mer än en gång på att anlita henne, efter att ha läst den här boken.