En natt för alla sinnen
Men det blev inte mörkt. Månen, den allestädes närvarande spotlighten med, kvällen till ära, alla watt inkopplade, förvandlade Botaniska trädgården till en nattlig scen, där publiken plötsligt blev de agerade.
*
Visbydagen i lördags förvandlades sakta från regnig eftermiddag till molnfri, mild, ljusprydd natt. Perfekt för kultur i natten. Överallt strosade människor och på alla evenemang var det knökfullt. Romantiken blomstrade i gränderna och mötena var många. Folk stannade gärna kvar, ville inte gärna gå.
Det var en natt för alla sinnen. Inne i Almedalsbiblioteket lyssnade öronen till de ungas sång och musik, estetiska programmet drog storpublik. Som satt kvar när nya progampunkter avlöste varandra. Fick man inte plats inne kunde man stå utanför och se dansen, se aikidokämparna, se musikerna spela även om de inte hördes. Som de tre små flickorna som alldeles tysta började röra sig som hon som dansade innanför glasväggen.
*
Utanför de stora fönstren vibrerade dammens vatten i lyktornas sken. I dalen samlades många människor i väntan på en utannonserad ljusshow som dock aldrig infriades. Någon funderade över om det hela kanske var en osynlig installation? En annan trodde att de väntande människorna ingick i någons experiment. Hur låter vi oss styras?
Sådant funderade dock inte grabbarna på. De lekte. Samtidigt som Fredrik Ljungberg och övriga landslaget tog sig an Spanien i EM-kvalet på Råsunda. Men grabbarna föredrog Almedalen
- Jamen, det här händer ju bara en gång om året! Det är roligare än fotboll. Vi har varit på loppis och på aikido och snart vi ska vi se skräckfilm!
*
Ja, fotbollen och EM-kvalet var inte helt bortglömda i stan i lördags, inne på O´Learys till exempel var det fullspikat framför storbildsteven. Men gotläningarna fyllde ändå alla tänkbara evenemang. På Fotocaféet fick inte alla plats när Kickan Holmberg läste dikter av Pablo Neruda, ackompanjerad av Krister Dahlström. Längtan efter att få höra Kaptenens verser var stor. En av dem som lyssnade hade kommit farande till caféet i fullt uppror. Hade suttit hemma med bokföringen där inte en siffra visade sig stämma.
- Jag måste bara ut! Och Kickan läser så fantastiskt!
Men kultur är ju inte bara dikt och musik, det är idrott också. Något som den nya kulturministern inte har riktigt kläm på. I Bildstenshallen pågick Valkyriornas kamp inför en stor och mycket högljudd publik. Kvinnliga armbryterskor har plötsligt trätt fram ur dimmorna, för att ta plats på scenen. Med talk i näven, ett stort leende på läpparna, fattar de tag i motståndarens hand, Ready go, säger domaren och matchen är igång.
Skötte uträkningarna och protokollet gjorde Fornsalens Gun Westholm och Anki Dahlin. Undras vem av dem som skulle vinna om de själva ställt upp mot varandra? Det kanske vi får veta nästa år?
Visst hade flera av de tävlande sett Heidi Andersson i dokumentärfilmen Armbryterskan från Ensamheten, till och med kvällen innan. De var klart inspirerade även om de själva inte ägnat sig åt någon större träningsinsats. Vinnaren, Ellen Norrby från historiska föreningen Styringsheim, tränade första gången i torsdagsTvåa blev laget Starka spån, ett gäng kvinnliga snickare, som skickat fram Monika Johansson till finalen. De tjejerna tränar nog mer, ja, dagligen med hammare, såg och skruvdragare.
En hel del grabbar fanns med i publiken. Jag undrade om de var avundsjuka, det finns ju nästan inga tävlingar för män längre. Men nej, armbrytning ägnar de sig helst åt hemma, sade de. En av dem erkände att det förmodligen inte var självklart att han skulle vinna över tjejerna denna kväll.
Ruinerna spelade en stor roll i nattens teater. Det nordiska vemodet klagade och susade i Helge Ands ruin där Antonia Simonovic, Linnea Palmgren och Emma Kahlow bjöd på trolsk stämning bland marschallerna. Publiken satt på marken och när de vemodiga svenska folkvisorna bars fram kunde vinden plötsligt få för sig att leka med elden, som kastade långa skuggor på pelare och murväggar. Vi var förflyttade till en annan tid.
*
I S:t Lars ruin förde Johan Andersson med sitt egenhändigt byggda rörklockspel en något ojämn kamp mot en sångargrupp utanför som med Owe Törnqvists hjälp uppmanade Dagny att komma och spilla en droppe till.
*
Och i S:t Nicolai ruin bänkade sig folk för att njuta av Frankensteins brud, samtidigt som Radio Live Teater drog igång en föreställning byggd på Stig Dagermans pjäs Kontraktet, i Österport. Vid samma klockslag började Gelatinous, en föreställning under strålkastare i Botaniska trädgården. Ingredienser var ljud, rörelse och några klumpar avslime? Publiken stod andlöst tyst inför det som skedde på gräsmattan ovanför rosenbuskarna. Men vad det var de fick se får förmodligen var och en själv lista ut.
Ordet magiskt är uttjatat, likaså förtrollat, men det som hände i Visby under natten låg åt det hållet. Jag har svårt att tänka mig att det någon annanstans i Sverige finns en stad med 22 000 invånare, som kan mobilisera så mycket, evenemang, lokaler, uteserveringar, ruiner, domkyrka, berättare, musiker, sångare och inte minst publik! Och det en vecka in i oktober.
Men så fick arrangörerna också draghjälp av en fullkomlig måne. Det måste de fixa också nästa år.
Så jobbar vi med nyheter