En ny Marcus Birro till Visby

Och just det ärliga, det nästan brutalt ärliga, är det många förknippar med Marcus Birro. Hur han vänder ut och in på sig själv.
Inte skäms för något.
Inte känner skam för något.
Vare sig det handlar om att han vill synas i media, berätta om sin alkoholism eller sorgen efter de två barn som dog.
- Att vara ärlig är en förutsättning för mig. Dessutom är det jag själv som väljer om jag vill prata och berätta om saker.
- Fast att vara med i Let’s Dance var ett misstag, säger Marcus Birro utan att gå in på närmare om varför.

Det går fort att intervjua Marcus Birro. Samtalet tar snabba vändningar. Just i dag kommer Marcus Birro till Gotland och Visby. Det är Bokens dag och Marcus Birro är en av alla kändisförfattare som kommer till ön.
- Jag var på Gotland senaste 1998. Det var stökigt. Vi bodde på vandrarhem i ett gammalt nedlagt fängelse. Oj, vad stökigt det var, skrattar Birro över telefon och säger samtidigt något till sonen Milo som tillsammans med sambon Jonna och två månader gamla dottern övernattat på hotell i Stockholm.
- Jag spelade in tv i Stockholm i gårkväll. Vi bor egentligen i Norrköping, men jag vill ha familjen nära så då brukar de följa med, säger Marcus Birro.

Till Visby följer dock inte familjen med. Hit kommer Marcus Birro bara över dagen. Det han ska prata om är sin senaste bok, "Att leva och dö som Joe Strummer".
En roman som det tog honom ett halvår att skriva. Den tolfte i ordningen och som blev ett helt nytt kapitel för honom författarmässigt.
- Mina andra böcker har getts ut på nolltid. Det har varit små förlag och allt har gått fort. Den här boken gavs ut på ett annat förlag, ett större. Så det var en tjej som läste allt jag skrev. Hon hade massor av ändringar hon tyckte att jag skulle göra.
- För mig var det ett helt nytt sätt att arbeta, att någon gick in och ändrade i mina texter.
Marcus Birro erkänner dock att alla ändringar som gjordes var till det bättre. Och att han inte hade något alls emot att göra dem. Tvärtom.
- Det blev ju bättre. Det insåg jag ju när jag gjorde ändringarna.
I höst ska Marcus Birro ge sig ut på turné. Ensam på scen ska han läsa dikter. Stå med sin svarta kostym och vita skjorta i strålkastarljuset.
- Varför jag vill blotta mig? Ja, du. Säg det. Fast jag tycker ju inte att jag blottar mig. Jag tycker att jag gömmer mig bakom strålkastarskenet. För det finns egentligen inget bättre än att stå där.

- Sedan jag blev nykter är den känslan jag får på scen den närmaste jag kommer som kan liknas vid ett rus.
Marcus Birro har inga problem att säga att han är alkoholist. En nykter sådan.
- Jag ser inget skamfyllt i det där. Alkoholister är i många avseenden de allra starkaste som finns. Men många tycker att det är en karaktärsfråga. Jag vet att det inte är så.
Kanske är det precis det som driver honom att få erkännande från människor han inte känner. Eller så är han bara ärlig och säger det andra bara erkänner för sig själva.
Samtalet tar slut. Familjen väntar. Och nu med lite extra information i bagaget. Undertecknads systerson Jack, heter nämligen Totti i mellannamn, precis som Birros son Milo. Både döpta efter fotbollspelaren, efter påtryckningar från de fotbollsälskande idoldyrkande papporna.
- Skämtar du? Och Jack döptes innan Milo? Shit, det måste jag berätta direkt för Jonna. Gud vad roligt. Hej då och hoppas att vi syns i Visby...